En vild fest

När Gunnar Eirikssons narr Feste äntrar scenen ser han ut som en nattklubbsångare i en film av Aki Kaurismäki. Han har bakåtslickat hår

Hva du will

av William Shakespeare

Översatt till danska av Niels Brunse

Översatt till norska av Johannes K. Wiggen och Ilene Sørbøe

Regi: Runar Hodne

Scenografi: Erlend Birkeland

Kostymdesign: Alva Brosten

Musik: Sandra Kolstad

Ljusdesign: Steffen Hofseth

Dramaturg: Ilene Sørbøe

Oslo Nye Teater, 7. september 2022

och svart mustasch och en för stor kavaj/jakke – men annars inte någon gammal sångar-outfit. På sig har han en lång kroppsstrumpa, dubiös i sin sexualitet, och med en fast blick på publiken. En perfekt konferencier, men också magiker ska det visa sig, som sjunger förföriska sånger om kärlek. Rummet är ett gammaldags badhus.

Sonetterna

Det är åtta av William Shakespeares sonetter är utvalda och tonsatta av Sandra Kolstad i denna välsittande och underhållande föreställning på Oslo Nye Teaters huvudscen. Kolstads musik tillför det lilla extra, som teatermusik ska göra. Det ger också en känsla av «coolness». Det har gjorts en hel del kloka val i förhållande till de invecklade dialoger som finns i texten. Till grund har den danske översättaren Niels Brunses arbete legat, som sedan bearbetats och överförts till norska. Inte bara är det inledningens berömda«If Music be the Food of Love, play on», som är struken, där hertigen Orsino lägger ut texten om sin kärlek till grevinnan Olivia, det är också de långa, snåriga dialogerna mellan adelsmännen Tobias Hikke, Olivias onkel, och hans rumlarkumpan Andreas Blekfjes. Faktiskt har tjänsteflickan Maria många fler av sina repliker i behåll. Denna trio, spelad av Sindre Postholm, Eldar Skar och Karoline Schau, matchar fint spelfågeln Feste.

Men det kanske är Stine Feviks tolkning av den självupptagne Malvolio som blir kvällens komiska ankare. Beteendet hos denne sure hovmästare blir uppenbarat och han väcker irritation och avsky hos de andra. Därför lagar de till en fälla åt honom och skriver förfalskade brev som ska vara från Olivia. Malvolio har en manlig lesbe-look med bakåtvriden keps, svart väst och knäbyxor med långa strumpor. Kostymerna gårannars i samma färgskala, bruna, beiga och vita – av typen lånade badkläder och handdukar på ett badanstalt. När de andra ser till att han får på sig ett par gula tights, för att han tror att grevinnan är kär i honom och vill se honom i denna klädsel, får Fevik fritt spelrum för sin improvisatoriska, komiska talang. Hon drar verkligen ut på situationen. Det samma sker när Fevik visar Malvolios desperata försök att dölja sin erotiska besatthet för att inte tappa ansiktet. Det är på gränsen till hysteriskt, men bara så vitt. Förväxlingskomedin ger stora möjligheter till utklädning, och designern Alva Brosten gör jobbet perfekt.

Identitetskomedi

Handlingen börjar mitt i styckets andra scen, med ett «Vem är du», där den skeppsbrutna Viola (Mari Hauge Einbu) erbjuds narrens jacka och ges en påmålad mustasch, för att lättare smälta in i landet Illyrien, där folk mest verkar upptagna av fest och kärlekstrubbel. Erlend Birkelands scenografi liknar en gammal europeiskt spa-anläggning, med väggar i trä och ett antal dörrar som bås för omklädning. Den har två pooler mitt påscenen, och man badar under föreställningens gång. Allt är uppsluppet, lätt erotiskt-promiskuöst, och hedonistiskt. Det är en tolkning av trettondagshelgen, eller Helligtrekongersaften, som i dåtidens elisabetanska England var en karnevalistisk helg, där man som avslut på julen klädde ut sig, lät tjänarna spela herrar och tvärtom, samt könsöverskridande.

Detta har man funnit en samtida lösning på som fungerar som bara den. Jag kan tänka mig att de som ser Hva du Will kommer att ha den som referens och anspela på de komiska karaktärerna och deras förvecklingar under en lång tid framöver. Liksom man gör med populära komedier från tv och film. För det är många mycket bra prestationer i den här ensemblen.

Regissör Runar Hodne tar över teatern efter årsskiftet, och som introduktion till hans period i chefsstolen lovar detta en hel del gott. Han får full presentation för sin nya publik.

Lek med text och metaplan

Gunnar Eiriksson kontrollerar kvällen. Med sin mimiska talang och sin blick över medspelare och publik. Han har här fått rollen som historiens förmedlare, med alla de metaplan det innebär. Feste kan starta och stoppa handlingen genom att knipsa med fingarna. På många sätt liknar han Puck i En midsommarnatsdröm. Han sjunger då och då ur sonetterna, men om nu styckets egna sånger är strukna är den berömda narrens sång om regnet med på ett ställe. Som en blinkning till de som känner den texten från otaliga andra tolkningar. Det är också obetalbart komiskt när Feste tappar greppet om sin fiktion, och inte fattar att han har en annan person framför sig, i scenen när han talar med Violas tvillingbror Sebastian, spelad av Dagfinn Tutturen. Det blir synonymt med vad han senare säger om att orden har mist sin makt, och att alla tvivlar på vad de ser och hör. Som en kommentar till politikers språk fungerar det utmärkt: vi har ju i stycket att göra med den överklass som hade makten, och vars dåtida retoriska språk Shakespeare driver gäck med.

Man får helt enkelt fram det typiska för en Shakespeareföreställning, med alla blinkningar till salen. Dramatikern hade den talangen att få sin publik att känna sig involverad. Kanske det är en av de saker som gör honom så spelbar. Det är hans röst som klingar genom seklerna. Violas roll framstår som det mest shakespearianska här, hon kläs ut till man och måste klara sig igenom olika svårigheter. Olivia förälskar sig i henne, och kärlekskarusellen är igång. Men flera av Violas utgångsrepliker har också behållits, som ibland låter som sentenser komna direkt ur Shakespeares hand. Detta ger känslan av att det är så dessa repliker alltid brukar spelas, med direkt tilltal ut mot publiken, alltsedan 1600-talets början. Som när hon kommenterar sitt möte med narren och avslutar: «for narrens visdom bør vårt sinn ha rom; men vise menns narraktighet gjør dum». Det är stiligt!

En stor del av kvällens repliker är tagna ur improvisationer från skådespelarnas improviserande arbete, och det är gott om tillagd text vid sidan av. Det gör att denna produktion inte är texttrogen, den bygger på att vara trogen själva andan den ska spelas i. Som när Feste i förbigående säger «Tobias or or not to be as», när Tobias är hotad till livet. Shakespeare lekte själv med anspelningar på sin egen succé Hamlet i detta stycke, som publiken i hans egen samtid kände mycket väl, repliken visar på det. Vissa kunde till och med ropa repliker upp på scenen när en skådespelare kom av sig. Man tycks ha utforskat stycket grundligt och återupptäckt det, som om det var för första gången. Niels Brunses stora arbete på danska måste vara en av orsakerna, han framstår som en av de som moderniserat det elisabetanska dramat, och ansluter det till vår tid.

Friheten att bestämma själv

Att Helligtrekongersaften; eller hva du vil är relativt lite spelad i Norge de senaste 20 åren verkar konstigt, när man har lyckats så väl här. Den senaste stora uppsättningen i Oslo var 2002 på Nationaltheatret. I den ganska misslyckade En midsommernattsdrøm som förra helgen hade premiär på Nationalteatret, förlöstes aldrig komedin riktigt. Man hade exempelvis där svårt att förhålla sig till gestaltningen av olika könstillhörigheter, vilket har lösts på ett avsevärt elegantare sätt i Hva du Will.

Men är det bara som en bagatell man spelar, en komedi som inte betyder något alls? Med tanke på vad som hände längre uppåt samma gata, med dödsskjutningarna och alla skadade på London bar i juni, blir Hva du Will en kommentar till alla tillhörigheter, identiteter, och självbilder: Vi ska i vårt samhälle få vara den vi vill, och hur vi vill vara det bestämmer vi själva. Vi ska ha respekt för det. Det är inte As You Like It (en helt annan pjäs), utan mer ett bestämt: As You Will.

(Publisert 08.09.2022, oppdatert 09.09.2022)