En spektakulär poets liv, död och familj

Det är ett ytterst känsligt projekt som regissören och teatermannen Sargun Oshana har gett sig i kast med, när han valt att dramatisera och iscensätta boken Familien Hassan. Boken utgavs i Danmark 2024, redigerad av den undersökande journalisten Steffen Stubager, som hade blivit kontaktad av poeten Yahya Hassans familj och ombedd att skriva den. Boken består av intervjuer med familjen och är i sig ett slags sorgbearbetning för de fyra syskonen och deras mor, som hade mist sin älskade bror och son Yahya, alldeles för ung.

Yahya Hassan (1995-2020) hann ju under sin korta livstid slå ner som en bomb i danskt kulturliv. Född i Århus i en palestinsk flyktingfamilj från Libanon hade han en stökig uppväxt. Yahya, som det äldsta syskonet, blev ofta misshandlad av fadern, och han kom tidigt att placeras på olika ungdomsanstalter på grund av diverse bråk, kriminella förseelser och utagerande. Men han älskade böcker och han skrev poesi.

Orädda, komplexa analyser

2013 debuterade han med diktsamlingen YAHYA HASSAN – som blev ett fenomen, i Danmark och internationellt. Över 100 000 exemplar såldes bara i Danmark, och fick folk att på allvar öppna ögonen för vad som pågick i sociala miljöer präglade av migration och utanförskap. Yahya hade en unik röst och var helt orädd i att bekänna sina egna och andra ungdomars småkriminella, haschrökande liv i förorten men också utpeka pappans våldsamhet och ifrågasätta islams kulturella värderingar som förlegade och hämmande. Allt detta inbakat i en skarp kritik av det danska samhällets brister i integrationspolitiken.

Yahya Hassan hyllades som en idol av läsare och kritiker, mottog en rad litterära priser – men tragiskt nog hamnade han också i ett drogmissbruk som ledde till psykoser, våld och kriminalitet. När han dog i sitt hem 2020 hade han permission från rättspsykiatrisk vård. Hans andra och sista diktsamling hade precis utkommit.

En älskad bror och son

Föreställningen på Det Kongeliges mindre scen inleds med en enkel, stilla sång, av Rezwan Taha: «et menneske / en poet / en broder / en engel / en stjerne / et Guds barn er født i Danmark.» Rezwan Taha agerar modern Hanan men hon återkommer mellan scener med sånger som poetiskt kommenterar eller bryter av mot det vi hört.

Sången slår an tonen: att gå bakom poetens turbulenta liv och framhålla Yahya som en älskad bror och son. Hanan presenterar i åldersordning de fyra kvarlevande syskonen, Abdullah (Arian Kashef), Kawther (Ellaha Lack), Khadeeja (Zere Celik) och Abd Al-Salam (Wahid Sui). De är iförda mörka bombarjackor och hoodies och lediga byxor. Scenografin av Benjamin La Cour är en halvcirkelformad fond med en rund plattform framför, allt i betonggrått. Det kan ses som bilden av en förort, eller ghetto som danskar säger, i det här fallet Trillegården i Århus. Scenen används som innergårdar och lekplatser, eller instängda miljöer som fängelse eller psykiatriskt sjukhus.

Faderns våld

De fyra syskonen bär fram familjens berättelse i korta monologer, oftast vända mot publiken. Tempot är högt, det åtföljs av högt uppskruvade rap-beats och musik, medan skådespelarna nästan hela tiden är i rytmisk rörelse, likt rapartister. De fyra agerar mycket som en enad flock, vilket följer deras pappas förmaning: ensam är du en pinne som kan knäckas, men i samlad flock håller ni ihop och är starka.

Nu berättas det å andra sidan också om hur fadern förbannar sina barn: «Fuck den dag, jeg lærte jer at kende!». Han lämnar deras mor och hittar på internet en ny hustru från Tunisien. Men sönerna vill han ha kvar hos sig för att kunna slå dem på fötter och händer med basebollträ eller ribbor från sängbotten. Alltid kollektiv bestraffning om någon av dem skulle ha gjort något misshagligt, eller om pappan bara är på dåligt humör.

Destruktiv skugga

Syskonen minns hur Yahya skapar sig en parallellvärld genom läsning, men vi får också veta att han är socialt ostyrig (oklart med vad) och redan som tonåring har en dossier på 1500 sidor hos socialtjänsten. Lillebror Abd Al-Salam har ett lugnare temperament och blir duktig i schack, medan systern Kawther har talang för att teckna och syster Khadeeja älskar danska kager och drömmer om att bli konditor.

Näst äldste brodern Abdullah är det däremot mer komplicerat med. Han röker hasch, lider av identitetskris, vill vara farlig och hamnar på ungdomshem. Under tiden är Yahya alltmer uppfylld av sina dikter, blir publicerad, gör braksuccé och åker på författarturnéer. Det är som om Abdullah blir en mörk, destruktiv skugga av den superkände brodern. Här i föreställningen får Abdullah en framträdande roll, han vill också ska fram i rampljuset med sitt svåra liv. Betoningen på hans öde antyder att gränsen är hårfin mellan Yahyas kulturella upphöjning och den som fastnar i en negativ spiral av våld och brottslighet.

 Kvinnornas integration

Men egentligen är jag mer intresserad av hur systrarna tar sig fram: det nämns att de har utbildning, arbete och gifter sig. Men tyngdpunkten läggs inte på deras väg till dansk integration, utan mer på brödernas utanförskap. Där alltså Yahya lyckades bryta det i kraft av sitt enastående författarskap, men ändå blev ett offer för självdestruktiva krafter och psykisk sjukdom.

Modern ger uttryck för sin sorg, att ibland bli så rädd för Yahya att hon var nödgad att ringa polis. Och alla i familjen är överens: för dem var Yahya aldrig kriminell, kanske han var det när han satt i fängelse, bland brottslingar. Men inte annars.

 Hämmande lojaliteter

Det är en delvis kluven upplevelse att se Familien Hassan. Sargun Oshana (född 1984) har själv irakisk bakgrund, och är en av Danmarks absolut intressantaste regissörer. Hans konstnärskap tar upp teman kring exil, migration och dubbla identiteter, men han brukar göra det i konstnärligt komplexa uttryck. Här ger boken inte egentligen dramatiskt stoff till något annat budskap än att familjen sörjer och saknar sin egen Yahya. Och vi får en relativt stereotyp bild av livet i stadsdelen Trillegården, där varannan invånare (av ca 5 000) har icke-dansk bakgrund.

Yahya Hassans poesi däremot rymmer en kompromisslös energi och en kritiskt genomskådande blick, både på det personliga planet och på samhället i stort. Han fångade på ett unikt sätt den komplexitet som finns i mötena mellan olika kulturer och privata levnadssätt. Sargun Oshana verkar mer bakbunden av sin lojalitet mot familjen Hassan och det de givit uttryck för i Steffen Stubagers bok.

Sorg i salongen

På premiären blev detta förhållande extra påtagligt. Jag satt i raden bakom familjen Hassan, och det var djupt gripande att känna deras engagemang i hela föreställningen, där de såg sig själva framspelade på scen, men framför allt också i slutet där Yahya dör. Då hördes snyftningar i hela salongen. Och vi blev på nytt påminda om det oändligt sorgliga i Yahya Hassans död. Slutsången av Rezwan Taha hade också en politisk resonans, då hon stillsamt sjöng: «En palæstinenser er død».