En sanningsälskande men kylig Hamlet

Johan Simons iscensättning av Hamlet från Bochum hade redan färdigställts av 3Sat för visning under festivalen (den är

Hamlet

Av William Shakespeare

Med inslag från: Hamletmaschine av Heiner Müller

Översättning: Angela Schanelec & Jürgen Gosch

Bearbeting & dramaturgi: Jeroen Versteele

Regi: Johan Simons

Scenografi & kostym: Johannes Schütz

Musik; MIeko Suzuki

Ljusdesign: Bernd Felder

Premiär Schauspielhaus Bochum: 15 juni 2019

digitalt tillgänglig på Berliner Festspiele fram till juli månads utgång). Ytterligare fem regissörer accepterade att interna versioner från teatrarna visades. Icke oväntat utgjorde Simons iscensättning den största behållningen bland de sex. Men hur fungerade digitaliseringen i stort? Festivalledaren Yvonne Büdenhölzer meddelar att hela 120.000 åskådare följt sändningarna, men digitaliseringsproblem och visst missnöje har uttryckts från konstnärshåll. Ingen har menat att den digitala festivalen var annat än en nödlösning och alla hoppas ses i festspelshuset under kastanjerna nästa år. Büdenhölzer framhåller att några av de tio iscensättningarna kommer att inbjudas till Berlin i höst eller vinter och Anne Lenks tolkning av Molières Misantropen återkommer på Deutsches Theater i höst. Med 3Sat-produktioner, alltså professionella regisserade produktioner för TV med flera kameror, fortsätter man givetvis, eftersom de både är tittarsuccéer och dokument för framtiden, och man fortsätter också att diskutera digitalisering. Var det då någon mening med denna halvmesyr, där fyra iscensättningar inte kunde visas alls och vissa av de andra i versioner som kunde ifrågasättas? Jo, projektet har visat festivalens energi och vilja att överleva och på sikt stärktes det tyska kultur- och teaterlivet, vilket inte bara är en angelägenhet för Angela Merkel.

Scenbilden och Hamlets tvekan

Johannes Schütz minimalistiska scen består av en fyrkantig vit golvyta med en flyttbar upphängd kopparskiva och ett lysande klot (solen?). De tio aktörerna i Simons iscensättning av Shakespeares Hamlet i Bochum marscherar in på scenen och går ned och sätter sig på första bänk.

Hamlets klassiska tvekan att hämnas har reducerats bort; blott två timmar tar denna föreställning. Sandra Hüllers Hamlet i svart tröja och grå flanellbyxor är rak, osminkad och uppriktig. Han/Hon är inte bara melankoliker, utan misströstar och faller i gråt flera gånger. Han/Hon kämpar mot varje form av förställning och faderns röst kommer från hennes eget inre som religiöst tungomålstalande eller epileptiskt anfall. Han/Hon ställer skoningslöst Rosencrantz och Guildenstern mot väggen. Stefan Hunsteins Claudius, ofta i vit päls, är mera diplomat än intrigör och svarta dekolleterade Gertrude (Mercy Dorcas Otieno) i guldblus och höga klackar är knappast en mor att räkna med. Gina Hallers purunga Ofelia i stubbat hår och klädd i svart och vitt är självständig feminist och hennes förhållande till Hamlet får lesbiska drag. Skeendet ledsagas av två vita gestalter, clowner eller kanske nornor.

Jing Xiang är dödgrävarclownen, Ann Göbel konferencierclownen som ständigt återkommer med förklaringen ”han är ensam” om andra rollfigurers beteende, Jing Xiangs dödgräverska är manligt grotesk i sista akt. Dödskallarna ersätts av bouleklot.

Vad är en människa?

”Vad är en människa?” är den centrala frågan för Hüllers Hamlet. Han/Hon är inte till freds med att äta och sova. Hamlet är en ensam, grubblande, men också en brutalt ordvitsande person. Heiner Müllers Hamletmaskinen har fått förstärka rollen med yttranden som ”Tankar är sår i hjärnan” och ”Min hjärna är ett ärr”. Hüllers Hamlet är sympatisk, men skoningslös. Polonius får sannerligen veta att det är metod i galenskapen och Rosencrantz och Guildenstern sänds i döden utan samvetsförebråelse.

Simons har kvar de mest berömda citaten, men monologerna har förkortats och repliker har fått byta rollfigur; Ofelia tar ibland över Horatios.

De bästa ögonblicken i iscensättningen är Råttfällescenen, när Hamlet först reflekterar över teatern och sedan sätter igång ett spel dels med Ofelia, dels med Polonius (Bernd Rademacher), där vi inte vet om vi är åskådare till spelet i spelet eller ”bara” till Hamletdramat. Hamlet lockar ibland upp aktörer från första bänk. Även här spårar vi Heiner Müllers vålnad.

Tiden är ur led

”Tiden är ur led”, menar Hamlet, som vi minns. Egentligen är denne sorgsne, känslige, men kylige, Hamlet sin egen fiende. Den Claudius som vältrar sig på golvet under pälsen i den välkända bönescenen är knappast hans motståndare.

Efter dödgräverskans glada upplysningar om förruttnelsen i sista akt återstår inte så mycket. Den tacksamma fäktnings-, förgiftnings- och dödsscen som brukar avsluta dramat ersätts här av konferencierclownen som resumerar händelseförloppet och avslutar med ”The rest is silence!” Och så stiger Fortinbras upp, inte norrman utan troligen nordafrikan eller arab! Han förfasar sig över blodbadet och befaller att liken skall avlägsnas – på franska! Vad Simons velat med detta är lika oklart som iscensättningens syfte i dess helhet. Frågetecknen är många, exempelvis varför Laertes, Rosencrantz och Guildenstern utstyrts som överblivna modebutikskunder från förgångna decennier. Men bortom frågetecknen står Sandra Hüllers imponerande insats som avskalad Hamlet.

Not:

Johan Simons Hamlet kan nås på Onlineplattformen: Berliner Festspiele on Demand

Publisert 13.05.2020

(Vi komme tilbake med en lengre omtale av festivalen i neste papirutgave av Norsk Shakespearetidsskrift. red, anm.)