En intensiv och musikalisk Peer Gynt

Inför urpremiären av Henrik Ibsens dramatiska dikt Peer Gynt (1867) i regi av Ludvig Josephson 1876 strök diktaren ganska drastiskt i fjärde och femte akt och koncentrationen på Peer och Mor Aase, färden med Grane, mötet med Solveig, brudrovet och Bergakungens sal har präglat de flesta senare iscensättningar, vilket har studerats i åtskilliga teaterhistoriska volymer. Undantag finns förstås som Peter Steins tolkning på Schaubühne am Halleschen Ufer 1971 eller Vegard/Müllers nu till och med utökade version på Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz i Berlin.

Ny konception

Utmanande är då att se en ny konception av dramat fri från nostalgi och naturromantik skapad av en regissör, Thorleifur Örn Arnarsson, född i Reykjavik 1978, vars föräldrar varit engagerade i tidigare iscensättningar av pjäsen och som själv med stor framgång iscensatte den i Luzern 2011. Som troll debuterade han redan 1992. Här är de centrala frågorna: Vem är jag? Hur kan en människa vara sig själv, och icke som trollet sig själv nog? Vad är livet? Följaktligen börjar han med ett av de viktiga mötena i Ibsens femte akt där Peer möter en främmande passagerare i svart som vill ha hans kadaver till skänks. En sträng och intensivt kraftfull Johannes Zirner spelar rollerna Den fremmede, Knappestøperen, Bøygen, Von Eberkopf och Hussein uttrycksfullt och övertygande som Döden själv. Trots att texten fräschats upp till att man inte dör mitt i första akt och senare till att man inte heller dör mitt i tredje akt skapar Zirners återhållet makabra figurer en stämning som präglas av mörker, dödsångest och skräck inför intet i de allra flesta scenerna.

Peer och Mor Aase

Liksom Thorleifur och Zirner har Mavie Hörbiger teaterpåbrå som medlem av en legendarisk österrikisk teaterfamilj. Blond, smal och vig, helt i svart i kortbyxor får hon fram en ung Peer, naiv och skyddslös och känslomässigt varmt bunden vid Mor Aase. Hon hoppar upp på stolar, söker skydd och ställer frågor som en liten pojke. Sällan har den unge Peers ord klingat lika självklara och ibland fräckt humoristiska; Hörbigers skiftande mimik är beundransvärd. Transformationen till den medelålders maktmänniskan Peer är nästan lika övertygande. Hörbiger har försetts med löst hängande extramage – Thorleifur är som många andra i hans generation mycket förtjust i groteska masker och dräkter.

            Mor Aase i sin säng (kvarntaket är rivet) spelas av Barbara Petritsch, en av Burgtheaters främsta aktriser. Hennes Aase är inte den sedvanliga i norskt fattiggrått. Hennes Aase i stor mörk frisyr och draperad i färgrika slöjliknande klänningar kunde komma från en sekelskiftesboudoir. Med varmt eftertryck fyller Petritsch ut Ibsens text i Morgensterns översättning med imponerande emotionell kraft.

Dovregubben och Solveig

I kontrast till detta står Lukas Vogelsangs karikatyrer som Mats Moen, Begriffenfeldt, Dovregubben, och Master Cotton, burleska roller som visar Ibsens förtrogenhet med lustspelet. Kostymören och scenografen Daniel Angermayr har försett Dovregubben med en glänsande turkos kavaj, som skulle få vem som helst att vända sig på Karl Johans gate.

            Lilith Häßle spelar Solveig, Anitra och Den grönklädda som lätt glider samman i det allmänt kvinnliga, som drar oss till sig. Litet synd kanske, med tanke på Solveigrollens särställning i pjäsen.

Scenografi och musik

Dekoren är sparsam, en soffa och en knappt synlig skrivplats till höger, ett piano till vänster och stolar, stolar och stolar, enkla i trä men bevisligen hållbara att stå på. Den stora chocken får vi i publiken när vi bländas av strålkastare och en stor tältliknande container av genomskinlig plast släpas in från vänster. Inne i den spelas scenen med Master Cotton och övriga nationsrepresentanter i Ibsens fjärde akt. De cirkusmässiga dräkterna kompletteras av ballonger, utspridda på golvet eller fästa i snören på huvudbonader. Gabriel Cazes musik bidrar till iscensättningens väl utarbetade rytm och musikalitet och då och då hör man litet Grieg i melodislingorna.

Djupt engagerat teaterarbete

När Peer skalar löken och funnit den tom, nalkas vi slutet, då han sitter med en svartklädd Solveig som inte erbjuder frälsning i kärlek. En liten norsk pojke som växte upp till en cynisk affärsman och förtryckare har levt ett förfelat liv. Hans försök att vara sig själv har lett till falska lösningar.

Thorleifur Örn Arnarsson visar med sin Peer Gynt att man kan förkorta, omstrukturera och kanske modernisera en klassisk pjäs, icke så att den blir banal och ytlig, utan att den litet slitna texten tvärtom blir existentiellt radikal och angelägen. Hemligheten är att regissör och ensemble genomfört ett djupt engagerat teaterarbete.

Pjäsen spelas fortfarande på Burgtheater i Wien.