Dramatens nedtystade konflikter

Den förra Dramatenregissören Jenny Andreasson har just debuterat med en bok, Teatern (Norstedts), som författaren och förlaget kallar roman.

teatern

av Jenny Andreasson

Roman

Norstedts förlag 2022

Berättelsen ger vissa nycklar till varför Eirik Stubøs tid som VD och konstnärlig ledare för Dramaten kom att bli delvis turbulent och sluta med hans för tidiga avgång 2019. Romanen skildrar lätt igenkännbara verkliga personer och målar upp subtilt formulerade maktspel bakom kulisserna, för att synliggöra nedärvda arbetsmiljöproblem och problematiska strukturer på en av Sveriges viktigaste kulturinstitutioner.

På ett sätt är historien en partsinlaga från dåvarande husregissören Jenny Andreasson, som tidigt under Stubøs chefsperiod kände sig sviken av ledningen i en blockerad konstnärlig process. Fiktionen ligger nära verkligheten, och hon gör inte mycket för att kamouflera de olika personerna, även om de inte figurerar med sina namn. På ett annat sätt lyckas Jenny Andreasson självkritiskt inringa problem med anpassning och tystnadskultur i dagens svenska scenkonstmiljö.

Den verkliga bakgrunden

I januari 2016 inträffade en händelse som många i Teatersverige fann besynnerlig. Åtta dagar före premiär meddelade Dramaten att Jenny Andreassons uppsättning av Hamlet lades ner. Regissören hade blivit «sjuk», hette det. Förklaringen var diffus. Det framstod slösaktigt om en produktion så nära premiär inte kunde genomföras. Man anade någon dold, verklig anledning.

Det fanns en utbredd förväntan på denna Hamlet, då Jenny Andreasson gjort sig känd som en regissör med konstnärlig auktoritet i en analytiskt feministisk strömning. Hon ledde det så kallade Spets-projektet 2006-2009, ett samarbete mellan flera svenska teatrar, som syftade till att föra fram kvinnliga svenska dramatiker från 1800-talet och framåt. Andreasson hade fått långtidskontrakt på Dramaten 2010. I hennes bearbetade Hamlet skulle flera av Hamlets repliker övertas av Ofelia, för att spegla två sidor av samma person. Ovanligt för Dramaten var att båda dessa klassiska huvudroller var tilldelade skådespelare med immigrantbakgrund, Nina Zanjani och Hamadi Khemiri.

Förtroendekris mot Stubø

Mer än ett år efter denna inställda uppsättning inträffade #metoo, med scenkonstbranschens upprop #tystnadtagning, och vittnesmål från kvinnlig personal på Dramaten. 2019 briserade en annan kris, då en tv-dokumentär visade att en svensk kvinnlig artist på 90-talet under lång tid hade hotats och misshandlats av en av Dramatens ledande skådespelare, Örjan Ramberg (som också blev dömd). Andra skådespelerskor på teatern vittnade nu om att de i åratal känt rädsla och motvilja att arbeta med Ramberg (som alltjämt ingick i teaterns fasta ensemble). Denna kris, som blottlade andra problem med arbetsmiljön på Dramaten, kom att leda till teaterchefen Eirik Stubøs avgång.

I samma veva tog husregissören Jenny Andreasson till orda och deklarerade i Dagens Nyheter att hon 2016 i samband med den nedlagda Hamlet av teaterledningen hade ombetts att sjukskriva sig, trots att hon inte var sjuk. Hamlet lades ner på grund av konstnärliga konflikter, förklarade Andreasson. Även hon ville alltså bryta med teaterns osunda tystnadskultur.

En nyckelroman

Romanen Teatern går i detalj in i denna miljö. Med undantag för några kortare kapitel rullar den i fem akter upp ett kronologiskt förlopp från januari 2015 till december samma år. Berättarjaget (Andreasson), husregissör på Dramaten, tilldelas av den nye chefen (Stubø) uppdraget att sätta upp Hamlet på Stora scenen. Detta är tänkt att bli hans första «egna» premiär som chef (innan dess ärver han ju företrädarens repertoarplanering). Stor prestige således.

Läsaren får ingående inblickar i produktionsplaneringen, samtal med chefsdramaturg, ensemblechef, produktionschef med flera. Det tycks som om regissörens produktion sammanfaller med viss omorganisation på teatern, där den nye chefen vill överta vissa beslut från mellancheferna.

Berättaren smickras och äcklas

Allt detta är kanske i sin ordning, så länge han är disponibel för regissören och medarbetarna. Men Jenny Andreasson beskriver en stegvis utveckling där den nye chefen ofta är borta, ställer in möten eller är svår att nå, där sekreterare, mellanchefer och annan personal också är frånvarande eller slutar på teatern. Nye chefen övertar också akut regin av en Norénuppsättning, efter att samarbetet mellan «den danska regissören» (Vibeke Bjelke) och ensemblen havererat. Detta meddelas officiellt i termer av att hon skulle ha blivit «sjuk», men berättarjagets samtal med producenten pekar på en situation av konflikter och pusslande med lösningar.

Andreassons berättare är lojal med teatern, håller god min, samtidigt som hon känner stigande frustration över att inte komma vidare med sin egen process, på grund av uppskjutna beslut och möten. Den nye chefen «smickrar» henne genom att i förtrolighet uttala kritik om andra medarbetare på teatern. Hon spelar med i spelet men känner också «äckel och själväckel, i rädslan för vad han säger när han pratar om mig med någon annan. För det är klart att han gör det. Han pratar illa om varenda människa på hela teatern. Sätter ett litet märke på oss alla.»

En originell Hamlet

Berättelsen löper i en elliptisk rörelse, där regissörens samtal med skådespelare och personal på Dramaten varvas med hennes inre reflektioner – och en komplicerad, hemlig relation hon har med en gift ljussättare. Ingenting går på räls. Skådespelarna tycks inte acceptera hennes bearbetning.

För Andreasson och berättarjaget är Ofelia «hans [Hamlets] skugga, han hennes, de blir ju båda galna, går sönder, slutar i döden, men på olika sätt, det vill jag fokusera på. Jag tänker att det är Ofelia som gör ’Att vara eller inte vara’-monologen», förklarar regissören för Hamlet.

Hon stöter på en rad problem under repetitionstiden – någon som är frånvarande för filminspelning, avbrott för besök av tysk stjärnregissör, utdragna diskussioner med mera. Regissörens samtal med den nye chefen visar att inte heller han finner hennes bearbetning tydlig eller övertygande.

Blockerad kommunikation

Berättaren försöker i det längsta ta ansvar för sin roll, men hindren hon möter sätter sig också i hennes kropp, med trötthet och smärta. Till sist avbryts arbetet med uppsättningen och hon får tjänstledigt. Chefen önskar inte färdigställa hennes Hamlet.

Det intressanta med denna skildring är att den synliggör de små, subtila stegen i en alltmer blockerad kommunikation. Blockerad mellan regissören och hennes ensemble, blockerad mellan henne och teaterns ledning, störd eller oklar mellan olika personer i ansvarig ställning. Hon fångar skickligt en intern kultur där personer i avgörande ögonblick väljer att vara undvikande eller vaga hellre än att ta tydlig ställning och bryta med negativa mönster.

Det är ingen som är tydligt «ond» eller «god», utan alla agerar till synes aningslöst i att bära vidare arbetsplatsens goda och dåliga vanor. På så sätt är det en ganska träffande bild av arbetsmiljön i en större organisation i Sverige, giltig även utanför Dramaten.

Jenny Andreasson undantar inte sig själv från den strukturella kritiken, då hennes regissör gång på gång tiger eller godkänner utspel som hon egentligen inte är överens med. Dock saknar jag en tydligare analys av varför regissören misslyckas med att samla ensemblen kring den nya bearbetningen, och varför hon så hårdnackat vägrar ta in de kritiska synpunkter som den nye chefen ger henne. Hon erkänner ju hans konstnärliga kompetens, men kanske har hon då tappat förtroende för honom som teaterledare?

Perfida porträtt

En rad kända personer från Teatersverige passerar revy eller berörs anonymt i denna bok: Stefan Larsson, Benny Fredriksson, Lena Endre och dramatikern Lucas Svensson, för att nämna några.

Stefan Larsson kallas «den andre regissören med ett längre kontrakt». Han beskrivs som målinriktat karriärlysten, framgångsrik, chefskandidat, storvulen och plötsligt lynnig, en person man på teatern skämtar elakt om, till exempel att han i sitt konstnärskap bockar av allt som Ingmar Bergman gjort.

Benny Fredriksson omtalas som «den mytomspunne chefen», och Jenny Andreasson berättar hur han försökte få över henne till ett kontrakt på Stadsteatern. Detta i ett barnsligt spel av hämnd mot Eirik Stubø efter att Stubø så hastigt sade upp sig för att gå över till Dramaten. Andreasson skriver: «Det sas att den mytomspunne chefen omedelbart låtit byta ut låset på min nye chefs arbetsrum, så att han inte kunde hämta sin dator, sina saker, när han försökt ringa var hans jobbtelefon avstängd, personalen tillsagd att inte släppa in honom någonstans.»

Och vi får en scen med den kontroversielle Dramatenskådespelaren W (Ramberg) som berusad på en premiärfest berömmer berättaren för hennes regibegåvning på Stora scenen. Hon tackar och får till svar: «Fan ska du tacka mig för? Du kan ju något till skillnad från alla de andra kossorna till kvinnliga regissörer.»

Allt detta är avslöjande, personliga detaljer. Men det är ju knappast upprörande i ett land där Lars Norén i fem tjocka dagböcker redan har underkänt större delen av kultureliten.

Teatern är välskriven och har läsvärde främst för den kritiska genomlysningen av en nationalteaters tunga beslutsprocesser och hämmande interna positioneringar. Alla söker beröm och uppmuntran, och det verkar svårt att bedriva utforskande projekt med möjlighet till omprövningar. Så synd, med tanke på all den konstnärliga toppkompetens som finns i sådana institutioner.