Det österrikiska julbordet

Julveckan på Burgtheater i Wien 2021 visade Peter Handkes senaste stycke på måndagen, Zdenêk Adamec, i regi av Frank Castorf; ett stycke som hade premiär ett par månader tidigare. Här gavs

Der Selbstmörder

Av Nicolai Erdmann

Regi Peter Jordan och Leonard Koppelmann

Scenbild och Kostym Michael Sieberock-Serafimovitsj

Musik Peter Kaizar

Ljusdesign Michael Hofer

Dramaturgi Alexander Kerlin

Burgtheater, Wien, 22 december (premiär 29 oktober 2021)

också Nikolai Erdmanns sovjetklassiska satir Der Selbstmörder på tisdagen, på onsdagen Der Leichenverbrenner av österrikaren Franzobel, teaterchefen Martin Kušejs egen regi av Ödon von Horvaths moderna klassiker Geschichten aus der Wienerwald dagen före julafton, och på juldagen Automatenbüfett av Anna Gmeyner, på satellitscenen Akademietheater, i regi av Barbara Frey.

Trots pågående omikronpandemi, och trots att andra teatrar inte spelade mycket, mest för att instiututionsteatrarna har folk med lön och en bred repertoar, var detta en imponerande rivstart inför jul med mycket ny och modern klassisk dramatik. Också Thomas Bernhards Die Jagdgesellschaft spelas, (även Der Theatermacher på Volkstheater, och trots hans uttryckta ovilja att spelas i landet efter sin död), och Burgtheater ger till och med Wittgensteins filosofiska texter (vilket nog har med samme Bernhards influens på teatern att göra), samt Marlen Haushofers berömda roman Die Wand gavs som monolog i moderscenens trapphus.

Österrike öppnade 13 december efter en längre nedstängning, då också regeringen ombildades i början av månaden med ny förbundskansler, liksom bakom stängda coronadörrar. 20 december öppnades sedan restaurangerna och caféerna igen. Turisterna strömmade tillbaka till Wien julveckan, tydligen mest från angränsande länder.

Spela inte teater!

Utanför huvudscenen på Universitetsring har man på fasaden mitt emot den stora julmarknaden på Rathausplatz hängt upp plakatet: «Mach Nichts so ein Theater, Impfen gegen Corona» (Gör dig inte till, gå och vaccinera dig!) Man är övertygad om, eller man måste vara övertygad för att kunna jobba, att dessa hårda restriktioner hjälper folk att leva ett mer normalt liv. Särskilt teatern vill förstås tillbaka till det normala. Det vill säga, det är detta som är det nya «normala» som folk måste finna sig i, för att kunna gå på teater och restaurang. Och utan FFP2-munskydd och vaccinationspass, från den 27 december även med ett pinfärskt coronatest, kommer man varken in på krogen eller teatern i Wien, vilket ledde till nya demonstrationer med tusentals deltagare och massivt polispådrag om kvällen den 26 december på Ringstrasse. Undantag finns: en del mer anarkistiska barer har öppet sent på kvällen för de som inte bryr sig vare sig om munskydd, tester eller pass – det kan undertecknad intyga.

Det är annars mycket man måste ha med sig av papper eller på sin mobiltelefon vid varje entré. Österrike har PCR-självtester som man tar hemma, man behöver alltså inte testa sig på ett center, och detta är ännu en sak som sticker i ögonen på de som inte vill att staten kontrollerar allt de gör. Testet registreras centralt, sedan får man en officiellt godkänd bekräftelse att man är testad, varefter kan man gå på offentlig nöjen.

Med bara omkring hälften av befolkningen färdigvaccinerad vid jul, är landet delat i minst två läger. Som det brukar vara med de nu närmast klassiska motsättningarna i Österrike. Staten är inte tillförlitlig. Den har för många lik i garderoben. För övrigt ett stående österrikiskt uttryck. Denna gång kan man säga att konsten i detta fall tvingas stå på statens sida, för att alls kunna ha besökare, det brukar i detta land annars vara konsten som anför dem som allra mest kritiserar makt och korruption.

Och det finns ännu gott om skandaler, verkar det, den numera ökända «Ibizaaffären» 2019 i regeringens samarbetsparti FPÖ, och senast förbundskansler Sebastian Kurz avgång 9 oktober. Den saken var konsekvensen av en utnämning av en lojal partimedlem till en hög post i ett statligt bolag.

Återuppväckt satir från 1920-talet

Zdenêk Adamec hade premiär i höstas på Burgtheaters stora scen och den hade då redan gjorts på Deutsches Theater i Berlin, regi Jossi Wieler, samt i en version på Salzburgfestspelen i somras. Frank Castorf har regin i Wien, och har inlemmat Handke till en del av sin estetik.

Denna gång diskuterar dramatikern den 19-åring som 2003 brände sig till döds på Vaclavplatsen i Prag, mer än tre decennier efter att studenten Jan Palach gjorde det i samband med Sovjets invasion 1968. Adamec är en gåtfull person, vars motiv bakom självmordet är mer eller mindre fördolt, med endast ett kort efterlämnat brev. Han lyfts på detta sätt fram ur skuggorna. Unga människors frustration över världens tillstånd blir en reflektionsyta för den åldrande Österrikiske Nobelpristagaren. Detta är ett tecken på att Peter Handke är het, och dessutom politisk i sin tjugoandra teatertext.

Att återuppliva mellankrigstidens dramatik i nya tolkningar är kanske något som ligger i tiden, där kanske framför allt 1930-talet jämförs alltmer med dagens Europa, med post-bankkris, ökade motsättningar och inkomstklyftor mellan människor och nationer. Nikolai Erdmanns Selbstmörder och Anna Gmeyners Automatenbüfett är stycken som talar till oss idag, nästan 100 år efter att de skrevs. Den senare blev tyvärr i sista stund avlyst på grund av sjukdom i ensemblen, ett tecken på att man inte alltid lyckas med att få maskinen att fungera under pandemin. Se också Roland Lysells översikt över Theatertreffen i Berlin 2021 här på sidan, där Automatenbüfett var en av höjdpunkterna.

De båda pjäserna är skrivna ungefär vi samma tid: Erdmanns för Meyerholds teater i Moskva 1928, Gmeyners för Thalia Theater i Hamburg 1932. Det är stycken som genast lät tala om sig i samtiden. Anna Gmeyners stycke spelades både i Berlin och Zürich under tiden som följde och var ett satiriskt «Volksstück» i tidens anda. Hon var också dramaturg för Erwin Piscator och blev manusförfattare för filmregissören G. W. Pabst i hennes senare exil i Paris. Erdmanns komedi har i sin tur varit en undangömd text här i Norden, men spelades på Det Norske Teatret under tidigt 1970-tal och Göteborgs stadsteater under dess storhetstid, gruppteaterepoken i slutet av 1960-talet. Den är värd att lyfta fram ur skuggorna inte bara som en historisk text, utan som en som pekar framåt.

Satirisk udd

Der Selbstmörder är full av fartfylld, slängig dialog mellan makarna i början, den inbjuder till tempo och rapphet. Lite som Kung Ubu och Mor Ubu, men med en mildare form av absurditeter. Semjon Semjonovitsj, spelad av Florian Teichtmeister, vaknar på natten och är sugen på leverkorv. Kroppens behov gör sig påminda, och han måste snart gå på toaletten, trots kölden i den fattiga bostaden vid sidan av den nya tunnelbanan i Moskva. Den folkliga, burleska komedin blandas med den intellektuella satiren. Det är lätt att se Jarrys påverkan här, men också den samtide Michail Bulgakov, och att senare författare som Vladimir Sorokin tagit upp fanan från Erdmann. Semjons fru (Lilith Häßle) får dock för sig att han låser in sig på toaletten för att begå självmord, med en pistol som hon tror att han äger. I själva verket är saken han håller i hemligt förvar en bastuba som han vill försöka öva sig på, för att tjäna ihop till brödfödan som gatumusikant.

Komedins snurr får samhällets alla typer att träda till, med både vänner och offentlighet, till och med en författarsnobb, som ska vara en parodi på Erdmanns kollega Majakovskij på samma teater. Det är komplexa karaktärer, som i Peter Jordans och Leonard Koppelmanns verison mer gjorda till typer. Skådespelarna spelar två eller fler roller, i läckra kostymer som liknar en dödskult på en gaybar, med en hel massa «goth».

Semjon är till slut mer eller mindre tvungen att begå självmord, för att man redan har börjat slå mynt om honom. För att samhällets mekanismer föder en ekonomi som tjänar pengar på dödsfall, kanske det enda lukrativa som finns att klämma ut ur fattiga människor. Den scen man lyckats bäst med på Burgtheater, är när Semjon Semjonovitsj ligger i en öppen kista och låtsas vara död, medan alla festar. Här knyts den satiriska säcken ihop med temat, och Semjon måste till slut röra på sig på grund av sin ständiga hunger efter leverkorv. Då vill man förstås ta livet av honom, ja till och med hans fru, när han nu framstår som osolidarisk bedragare.

Semjon säger vid ett tillfälle, när han inser att han inte förmår ta sig själv av daga, trots upprepade försök, att tanken på självmord förgyllde livet för honom en stund. Det att göra något gott gav livet mening, även om det goda innebar att begå självmord för att folk skulle få det lite bättre. Det gör samtidigt att han skapar ett gott eftermäle, när han spelar sin roll väl. Den satiriska udden är här riktad mot den nya ryska ledningen, som efter Lenins död bygger allt på att skapa kulten kring dennes balsamerade lik. Inte konstigt att pjäsen förbjöds att spelas, den diskuterades i samtidens press och bland intellektuella, till och med av Stalin själv, men blev endast visad för en censurkommitté. Dock: dramat som text överlevde, teatern som skrivet drama hade betydelse.

Ensemblen, som här består av Burgtheaters erfarna och duktiga skådespelare, ger pjäsen en lätt hysterisk, mer farsartad än vasst satirisk form. Humorn känns ofta lätt daterad. Istället för att invänta folks reaktioner och anpassa sig till de ögonblick som ges av kvällens publik, för att slå till i rätt stund med komiska effekter, som bra komiker gör. Men kanske är det svårt att avläsa publikens reaktioner när alla sitter med påtvingade munskydd i den upplysta salongen?

En roll att spela för institutionsteatern

Det skrattas i salongen, kanske mest av allt i samförstånd för att visa att man förstår. Att förmedla ett snart bortglömt kapitel av Stanislavskij- och Meyerholderan inom rysksovjetisk teater är en insats som en institution av denna storlek nästan är förpliktigad att göra. Det är egentligen inte så mycket humorn som ska uppdateras, denna typ av maktkritik och kritik av småborgaren har långa traditioner, det är mycket viktigt att bringa fram till en hyfsat bra uppsättning på en stor europeisk scen. Uppsättningen är inget för dem som tycker om det eftertänksamt lågmälda. Det är högt tryck: högröstat, överdrivet, intressant och välgjort, och lite förväntat institutionellt. En teaterinstitution som förmedlar historien till vår samtids bildade borgarskap.

Kanske är det också ett historiskt, ironiskt skratt som hörs eka bakom allt? En stor del av den ryska intelligentsian mördades under Stalin, Erdmann klarade sig (han dog 1970 i Moskva) men hade svårt att hävda sig efter rehabiliteringen på 1950-talet. Detta är lite av en revansch.

(Publisert 09.01.2022)