Det är fullbordat! Slutspel på Orionteatern

Vad kunde vara en lämpligare lokal för Samuel Becketts skådespel, åtminstone som Theodor W. Adorno förstod dem, än Orionteatern i Stockholm? Byggnaden från 1929, belägen långt ute på södra Södermalm nära Hammarbyhamnen, användes tidigare av Axel G Jansson Smide & Mekanisk Verkstad, som gick i konkurs 1978. 1983 flyttade Orionteatern in. Atmosfären av industrihall från förr är kvar. Dörrarna är tunga. Fönstren är för få. Betonggolvet är ojämnt. Arbetarna har kanske dött i någon konstig sjukdom. Det är kallt även inomhus. Små svartmålade moderna rum som verkar provisoriska har byggts inne i hallen. Den nu aktuella iscensättningen av Slutspel/Endgame/Fin de parti från 1957 sker på en stor platta som lagts in i spelrummet: teater på teatern. Regissören Karl Dunér har valt Magnus Hedlunds översättning av den sista versionen av pjäsen från tidigt 1980-tal.

            1990 regisserade Karl Dunér I väntan på Godot på Dramaten och sedan dess har han genom ytterligare tiotalet iscensättningar etablerat sig som Sveriges mest framstående nu levande Beckettuttolkare för scenen, men han har också anlitats för tolkningar av Aiskhylos, Stagnelius och andra författare som ger starkt motstånd för en modern publik. Tolkningarna är alltid genomarbetade och har regissörens signatur. Detta skapar naturligtvis problem just vad gäller Beckett, eftersom rättighetsinnehavarna förbjuder ändringar.

            Men man får lägga till! Dunér inleder med den 45 sekunder långa Breath (Andetag) från 1966, som består av ett skrik, en inandning och en utandning, samt den något längre Nacht und Träume från 1984, sju spelade takter ur Schuberts sång med samma titel.

Pjäsen inleds. Hamm och Clov.

Det skräp som inledningsvis belamrat spelplattan har sopats bort efter andetagen och huvudpjäsen kan börja. Vi får acceptera att de båda fönster som Beckett skrivit in i texten på Orionteatern är imaginära. Att Clov reser stegen mot en ljusöppning som inte finns har trots allt sina poänger.

            Hamm sittande i sin gamla rullstol, blind och förlamad, med en filt över knäna, en svart baskermössa på huvudet, en smutsig näsduk över ansiktet och mörka glasögon, har blivit en teaterkliché. Men Johan Ulveson, egentligen komediskådespelare, använder det som står honom fritt att använda i Hammrollen, nämligen rösten. Han skiftar mellan angrepp och resignation, mellan melankoli och livsglädje, helt suveränt. Ulveson förstår fullständigt hur man skall uttala en replik så att en viss effekt uppstår hos medspelarna och i publiken. Han betonar mindre det sorgsna och uppgivna hos sin rollfigur än det sarkastiska och litet elaka mot Clov och han lyckas med utmärkt precision ge uttryck för de osynliga band som förbinder Maktens herre med hans tjänare. Det hjälper säkert Ulveson att han spelade rollen som Clov 2006/2007 på Stockholms Stadsteater.

            Från denne Hamm har Olof Wretlings Clov inte den minsta chans att frigöra sig. Han rör sig under stress stelt och stapplande som om han vore på väg in i Parkinsons sjukdom. Clov försvinner i kulissen, men kommer strax tillbaka, precis som en leksaksfigur med skruv i ryggen. Clovs klädsel i rosa och beige är illasittande – för stor och för trång på samma gång ­ – och rösten är stackatoartad och går upp i enformig falsett. Denne Hamm och denne Clov förbinds av osynliga band. Varje försök till frigörelse är dömt att misslyckas. Förbindelsen mellan dem är brutal. 

Nell och Nagg

Hamms föräldrar Nagg (Göran Engman) och Nell (Kicki Bramberg) sitter i var sin soptunna med gammaldags nattmössor över huvudet. De vill ha konfekt, men får bara hundkex. Nagg har en fascinerade förmåga att livfullt berätta historien om engelsmannen som skulle köpa byxor. När Hamm sedan börjar berätta själv lyssnar Nagg ivrigt och vi kan iaktta hans rörelser med fingrarna på soptunnekanten när hans son har ordet.

Intertextualitet

Originalets franska titel Fin de parti är en schackterm. Vi kan förstå pjäsen som ett spel på många plan, exempelvis mellan oss och Guds frånvaro eller oss och civilisationens slut. Men tiderna förändras och vad som verkade absurt för sjuttio år sedan, exempelvis ett dött och öde landskap utanför fönstret, är knappast uppseendeväckande idag. Den ordknapphet man förr beskyllde Beckett för ter sig numera mer som associationsrikedom. Ibland fångas den inte i översättningen, där inledningsrepliken «it’s finished» översätts med «det är slut». Därmed förloras en viktig, av allt att döma ironisk, kontext:

Now a vessel full of sour wine was sitting there; and they filled a sponge with sour

wine, put it on hyssop, and put it to His mouth. So when Jesus had received the sour wine, He said, «It is finished!» And bowing His head, He gave up His spirit.

(Joh. 19:29-30)

En bättre översättning vore «det är fullbordat», en anspelning på Johannesevangeliet som också Strindberg och Bergman gjort. Och så fortsätter dramat. Att Beckett själv förnekade att Hamm har med Hamlet att göra må vara korrekt. Men han kan inte undvika att hans text hela tiden berikas just genom språkets möjligheter. Tankarna förs ideligen till Bibeln, Shakespeare och den övriga världslitteraturen och Karl Dunérs iscensättning av Slutspel öppnar våra ögon för detta. Dessutom är Beckett en lysande humorist. I all sin bräcklighet blir Hamms trebenta leksakshund en symbol för vår fåfänga strävan mot fullbordan.

Slutspel (Endgame)