Den yttre och den inre vägen

Homeros gjorde det som vi alla ser idag, korsklippte, återblicksberättade, skapade en handling i handlingen, och allt hade

Odysseen - en indre og en ytre reise

av Pernille Mercury Lindstad och Theater F

Manus och regi: Pernille Mercury Lindstad

Producent: Andrea Skotland

Medverkande konstnärer:

Akt 1: P Mercury

Akt 2: Siri Hjorth och Sebastian Kjølaas

Akt 3: Helena Lund Ek

Akt 4: Endre Tveitan

Akt 5: Christoffer Danielsson

Dansare och koreografi Rina Rosenqvist, Magdalene Solli

Koreograf: Ingvild Isaksen

Lyd og design i radioteatern: Krister Johnson

Skådespelare i radioteatern: Benjamin Røsler, Per Vidar Anfinnsen, Kjersti Aas Stenby, P Mercury, AK Dolven, Marte Engebrigtsen

Musik: Andreas Renberg

Premiär 21 augusti 2020 på Hundesletta i Ekebergparken, Oslo

genklang i de yttre sfärerna, det vill säga i gudarnas värld, som är en spegel av vår egen. Urberättelsen i Odyseen ser planlös ut, ordet «irrfärd» passar lika bra, eller «äventyr» och «drömspel», för att ta en mer Strindbergsk vinkel. Associationerna lever sitt eget liv och strukturen liknar drömmens, men den är också en slags sedelärande berättelse om hemkomst, om att finna sig själv, sin egen plats i livet. Kanske mest av allt acceptera döden.

Stora frågor

Med Teater F får man detta, och mer. Det är en undersökande föreställning, som är arrangerad som radioteater, och som med hjälp av fem installationer av flera olika konstnärer i lika många rum, ute på Hundesletta på Ekebergåsen i Oslo, skapar en mjuk, lekfull och på sitt sätt krävande performanceteater. Den är krävande mest för att hörspelet ibland inte tål mötet med det visuella, då texten får svårt att gå fram och rummen tar över, men det är också för att de rum som har skapats är så olika till sin karaktär. Dramaturgin är platt, även om det är ett slags linjärt stationsdrama. Den omgivande parken, med folk som tränar sina hundar, själva skulpturparken och de näraliggande caféerna, staden och Oslofjorden nedanför, hjälper på sina sätt till att skapa färdigt historien. Det är därför den äger rum här, också för att Oslos arkipelag är en miniversion av Medelhavets. Berättat på ett associativt sätt, öppet för besökarens eget inre.
Just för att denna typ av vandring mellan stationer gjorts så många gånger tidigare, är det minerad mark och fällorna är många. Den välkända klassikern har starka referenser. Regissör och manusförfattare Pernille Mercury Lindstad vågar mycket, och det är frisk och fräckt gjort. Texten har brister, men denna författare bryr sig inte om dem, eller kanske det är texten själv som inte bryr sig om sina egna brister, om man ska prata poststrukturell teori. De intertextuella referenserna till textens eget processade liv som teatertext och till Homeros epos finns där. Historien är något i sig själv, och används som material. Att manuset är oregelbundet och till delar obegripligt i sina associationsbanor, gör den paradoxalt nog anpassningsbar. Många av de mest bildrika vändningarna har en egen, konkret skönhet. Texten är poetisk. Men då är ju också förlagan en versbunden poetisk klassiker om något. Den är kanoniserad dikt sedan länge.

Vägen till «hem»
Tydligare blir texten genom att personen Ingen görs av Mercury Lindstad själv, vilket antyder att det ligger en personlig utvecklingshistoria bakom. De andra rollerna Ivo (som Per Vidar Anfinnsen gett röst åt), som är Ingens andra jag, samt Tanken (Kjersti Aas Stenby), och även den tysta figuren Skuggan, som bara omnämns, bildar delar av en «split personality». Andra personer och roller är Berättaren (Benjamin Rørsler) och Modern, Mormor, Vännen, Kung Lide och Brevläsaren (AK Dolven och Marte Engebrigtsen), som iscensätter en människas färd från stillestånd och letargi, till bergstoppar och helvetesdalar, mot ökade insikter vid sin hemkomst till den ö som har lämnats för länge sedan. Det är en syster och inte en far som återvänder till Ithaka i slutet. Odyssen är med andra ord en spelplan.

Mercury Lindstad har gjort det första rummet. Man träder in där, två och två åt gången, ser och lyssnar och upplever. Det visar en sängkammare, med golv, väggar och tak klädda i samma spont. Träflis täcker sängen, också den i helträ, och minnen av lektyr skräpar ner golvet. Isolering av rummets väggar med flaskkorkar, vilket uppmanar till storkonsumtion av alkhoholhaltiga drycker, antyder en stillastående tillvaro, kanske i en «hytte» på fjället.

Det är drogerna, i form av drycken Lotus, och som väl i verkligheten snarast är en energidryck, och andra tilltalande och lockande saker, som exempelvis allt sex man kan ha på sin väg, som här tycks vara hinder eller erfarenheter på vägen mot klarare tankar och insikter. Liksom Odysseus kommer personen Ingen hem, kanske som en mer hel människa. Ingen blir en, eller «1» som det står i manus. Odysseus lek med sitt eget namn när han lurar Cyklopen Polyfemos, Udeís som betyder Ingen, blir här att tappa bort sig själv. Mycket mer ska jag väl inte avslöja, men det fina med det är att man här berättar om att gå från en inre kamp med sina egna drifter och sin egen ångest, till att också acceptera sin egen skeva sexualitet.

Katharsis

Rum 2 som representerar Hades, i manus kallat Babylon By, är skapat av Siri Hjorth och Sebastian Kjølaas, och innehåller två pudelliknande skepnader i form av två dansare. Det är en humoristisk lek med både Kjartans Slettemarks mer aggressiva pudel, men han bet ju också besökarna i benet. Det är också en lek med kostymernas erotiska laddning – tofsarna på rätt ställe, så att säga. Att det är Hades hundar, det vill säga Kerberos, faller en inte in, så vänligt förföriska och stilla som de är. I bakgrunden en stor teatermaskliknande ingång till underjorden, med spindelnät målat över golvet som ändar i käftarna, för att visuellt snärja besökaren. Vad skulle hända om man gick in där? Kanske hundarna då blev som Slettemark? Kostymerna har erotisk fluffighet, antydande söt glömska, liv under påverkan av droger. De är påfallande könlösa, både kvinnligt lockande och sensuellt manliga, hur en människa i pudeldräkt nu kan vara det, men ändå, det korresponderar bra med nyordet «hen» som hela tiden utsägs i texten, för att förinta könets allmakt, liksom att huvudpersonen ju heter Ingen. Kanske besökaren är en Ingen, som omskapas i sin upplevelse av teatern? Och kanske på det sättet utopiskt kan bli en helare människa? Häri ligger en idé om teaterns kraft och funktion.

Rum fyra – av Endre Tveitan – med fyra projektioner på runda, slarvigt målade ytor, är favoritrummet: fören på en båt som stävar framåt, en annan projektion som visar bergsbestigare, medan texten talar om hur Ingen med sitt sällskap bestiger berg, och hur hans alter ego Ivo kastar sig ner och dör, till en projektion som liknar en rodeo, vilket anspelar på när Odysseus förlorar de sista i sitt manskap då de i hungersnöd slaktar gudarnas oxar och blir dräpta som straff. Alla projektioner roterar runt sig själv.

Studera mer

På många sätt kan man ta Odysseen i Teater F:s inpackning som den är. Det är i alla fall inte högtidligt och pretentiöst. Eller jo, pretentiöst är det så det håller: men på rätt sätt. Föreställningen uppfordrar till reflektion och bearbetning, kanske man som jag vill gå tillbaka till Homeros och läsa om Odysseus äventyr igen. Se den inre resan i det yttre. Kanske läsa Upplysningens dialektik, där Max Horkheimer och Theodor Adorno tog sig an Odysseus som förkapitalistisk hjälte, hungrig på vetande i sin egen individualistiska utveckling, och där filosoferna uppenbarade de profetiska egenskaperna i Homeros text.

En extensiv läsversion finns presenterad på denna tidskrifts hemsida, och kan upplevas som hörspel på bland annat formatet Soundcloud. Den finns också att köpa på plats som «booklet». Versionerna skiljer sig åt, och det är väl den som man till sist får tilldelad i lurar med Mp3-spelare på plats, som är den slutgiltiga. Jag rekommenderar ändå att man tar del av några av akterna på NST:s hemsida. Det berikar upplevelsen, även om det först är i mötet med texten som hörspel, och medan man besöker föreställningens fem olika rum, som den får sin rätta form.