Dekonstruerad Gengangere

Att gå in i Hippodromteatern i Malmö är att göra entré i skånsk teaterhistoria. Från början en tidstypisk cirkusbyggnad från 1898–99 omvandlades huset till nöjespalats för revyer och lustspel fram till 1950, då den byggdes om till kyrka för pingstförsamlingen. 1994 lämnade Malmö Stadsteater sin en gång i tiden hypermoderna, men alltför gigantiska, 1940-talsbyggnad, som idag är scenen för Malmö Opera, för att åter rädda gamla Hipp till teaterkonsten. Staffan Valdemar Holm utsågs till teaterchef och i januari 1994 återinvigdes Hipp som teater med en uppsättning av Heinrich von Kleists pjäs Schroffenstein.

Bearbetning på Hipp

När nu Timofey Kuliabin iscensätter en synnerligen originell bearbetning av Henrik Ibsens Gengangere på Malmö Stadsteater Hipp kan det oväntade, det abrupta, det grymma och problematiken liv/död lätt föra tankarna till Kleist. Scenen är halvcirkelformad, mörk och kal, så när som på enkla stolar och ett bord med starka drycker. Ovanför halvcirkeln rör sig projicerad videofilm med gråvita regniga skyar (det typiska gengångarvädret), ibland abstrakta figurer, bilder av kroppsvätskors rörelser i vårt inre eller konturerna av ett ansikte. Stämningen känns spöklik, eller åtminstone hotfull. Närmare tjugotalet höga lodräta lysrörsstolpar omger scenen som stenarna runt en forntida domarring.

            Så skymtar en stram fru Alving (Cecilia Lindqvist) med bakåtkammat brunsvart hår sittande på en stol i mörkret och en neutral kvinnlig AI-röst börjar ställa frågor till henne om sonen ’Osvalds’ död. Var det en naturlig död, självmord eller hjälp till självmord – och vet fru Alving vad den norska lagen säger? När rösten är nöjd med svaren lyser lysrören vita och när AI blir misstänksam blir skenet starkt rött och frågan upprepas. En efter en frågas rollfigurerna ut: Pastor Manders (Henry Stiglund) i neutral mörkgrå illasittande kostym, en gammaldags präst som kommer undan med argumentet att Guds vägar äro outgrundliga, snickar Engstrand, som här avancerat till elektriker Per Engstrand (Tomas Tjerneld), långhårig, vitskäggig med gubbkeps på huvudet och en självständig, energisk Regine (Sandra Stojiljkovic) i rosa med hängande hår. Engstrand har uppenbara problem med att förstå vad den anklagande AI-rösten egentligen menar, medan Fru Alving svarar rakt och sakligt, men talar hon sanning? Har hon gett ’Osvald’ ett dödande natriumpreparat eller inte?

            Vid lämpliga tillfällen i förhöret spelas scener ur Ibsens pjäs upp, men i annan ordning än i urtexten. I dialogen mellan Fru Alving och Manders blir det medvetet oklart i vilket förhållande de båda stått till varandra när den döde kammarherre Alving svek sin hustru. Precis som i originalpjäsen har Fru Alvings syfte varit att ge det olyckliga äktenskapet med en utsvävande alkoholiserad make en perfekt fasad till varje pris, men hur mycket av äktenskapets karaktär har pastorn känt till innan fru Alving nu berättar sanningen? En särskild eloge skall ges till scenarbetare som likt skuggor i dunklet elegant förändrar möblemanget.

En död gör entré

Så gör ett spöke entré, den stele bleke utmärglade ’Osvald’ (Martin van Engers Hendrikse). Rösten går upp i stackatoartad falsett och i början halvligger han bakåtlutad på sin stol.
Hans blick är stirrande. Men så får han plötsligt liv och i starkt plastiska rörelser far han runt på golvet som en trasa i sin stora röda rock, som står i kontrast till Fru Alvings sobert blå dräkt i olika lager som åker av och på i takt med att sanningar avslöjas. Relationen mor-son brukar vara varm i denna pjäs, men så icke här. Denna kvinna med den kraftiga hakan och den bestämda blicken är possessiv och härsklysten och sonens beroende av henne är en döendes, där kärleksbetygelser och revoltförsök avlöser varandra. Vid ett tillfälle bär han henne över scenen, vid ett annat tillfälle kryper han in hos henne som ett barn. Slutscenen är lika medvetet oklar här som hos Ibsen.

Varför brann kyrkan?

Men den egentliga kriminalgåtan här är en annan. Fru Alving har med bistånd av pastorn byggt en kyrka till den hädangångne kammarherre Alvings minne, men utan att försäkra den. I Kuliabins version har Engstrand stått för det elektriska. I en magnifik scen avlöses videofilmens gråväder av starkt flammande eldslågor. Kyrkan brinner! Kammarherrens minne blir till aska. Manders var den siste som lämnade kyrkan. Var branden anlagd? I så fall varför? En central fråga i Kuliabins version är om branden kan relateras till ’Osvalds’ mentala sammanbrott och död.

            Annat hos Ibsen har nedtonats. Kuliabins Fru Alving är ingen upplyst läsande liberal som drabbas av det förnekade förflutna, utan blott en lojal försvarare av borgerliga idéer. Engstrand får inrätta sitt sjömanshotell och hans tanke att ha Regine som erotiskt lockbete är entydig. Han vet ju att åtminstone han själv inte är hennes biologiske far. Men denna Regine revolterar och värjer sig kraftfullt också mot halvbrodern ’Osvalds’ ömhetsbetygelser. Han vill snarast se henne som ett substitut för sin mor. Att det spirande förhållandet Osvald-Regine chockartat återväcker minnet av relationen mellan kammarherren och Regines mor Johanne är inte central.

Syfilis eller död?

Och hur är det med Osvalds syfilis, på sin tid så skandalös att pjäsen inte kunde spelas i Norge? Hos Ibsen har den ärvts av fadern, kammarherre Alving, orsakats av att Osvald tagit faderns pipa i munnen samt idkat så kallad skörlevnad i Paris. Överdeterminering alltså. Ibsenforskare har ifrågasatt både arvs- och pipargumentet och satsat på skörlevnad. I Kuliabins version verkar syfilisens orsak vara sekundär. Huvudsaken är att ’Osvald’ är död och att hans död kan ha sitt ursprung i att han i gryende vansinne stirrat på lågorna under en brand som någon kanske anlagt. Så kan man göra en välkänd ofta förutsägbar pjäs gåtfullt mångtydig och få åskådarna att i den milt kvinnliga AI-röstens efterföljd ställa frågor till rollfigurerna och deras motiv. En mycket stark prestation!