
Dansad Handke
(Göteborg): Göteborgsoperan och dess danskompani träffade rätt nästan på dagen. Genom att ge Ohad Naharin i uppdrag att återskapa sitt verk «Virus» från 2001, till vars grund ligger Peter Handkes första text för scenen, fick man en premiär som ägde rum dagen efter annonserandet av Nobelpriset till den österrikiske författaren.
Publikförolämpning, eller Publikumsbeschimpfung, av Peter Handke, som hade urpremiär i Frankfurt 1966, är en beskrivning av en faktisk, konkret
situation på teatern, av de som står på scenen, vad dessa gör, framför allt av hur publiken reagerar. Det är lika mycket en publikbeskrivning som förolämpning. Det kommer mer av det senare i slutet. Texten lägger sig i vad publiken tänker, känner och tycker, och stänger alla möjligheter till något utanför teatersituationen. Den har inget «som om», representerar inget, den gestaltar ingenting och bejakar nuet. En text som försöker vara helt och hållet utan fiktion.
Från anti-teater till anti-dans
En dansande skulptur öppnar föreställningen. Den står där mitt på scenen, en tub som blåses upp av luft underifrån, och där endast armar och huvud är tydliga delar, ungefär som ballonger som formas till en kropp, för barn på tivolin. Armarna viftar, huvudet höjs och sänks, det som är den cylinderformade kroppen böjer och sänker sig rytmiskt. Till musik som har en stark känsla av klubb.
Men Ohad Naharin är inte så radikal att han låter det vara länge. Det fungerar som startsignal på att nu börjar det, ett förevisande av en mekanisk dansare, som snart ersätts av dansande kroppar. Det hade kunnat pågå mycket, mycket längre, tålamodsprövande på gränsen till meningslöst, samtidigt komiskt, till slut provocerande. För att det är så materiellt, så anonymt och kroppsligt-okroppsligt. Ett spel med publikens förväntan att se verkliga kroppar. En anti-dans.
Virus dröjer sig inte kvar vid något, verket hastar vidare mot nya scener, nya idéer, nya visuella grepp. 17 dansare medverkar från kompaniet.
Dans i en öken
Ohad Naharin skapar meningsbyggande scener, som är uttrycksfulla och berättande danshistorier. Vackra, sårbara och i ständig rörelse. Hans teknik bygger påatt kroppen aldrig slutar att röra sig över golvet, aldrig upphör att dansa. Det är publikdragande och förföriskt visuellt, samtidigt är det föreställningar med politiska implikationer. Här finns inte mycket av den «abstrakta dans» som det postmoderna 1980-talet var så full av, och som troligen hade passat Handke bättre. Här finns ett utforskande av ren form, mer än av innehållet. Handkes text markerar en av startpunkterna för den postdramatiska teatern. Den motsäger helt enkelt det dansarna gör på scenen här. Vissa av deras egna berättelser vävs in som ett eget, fristående material. En är särskilt stark och rörande, och handlar om en flicka som slås av en insikt: Gud är en uppfinning som andra mänskliga uppfinningar. När hon berättar om sin upptäckt för sin mor, blir hon slagen av henne. Då upptäcker hon ännu något nytt, att hon njuter av det. Hon fortsätter därför att provocera modern till att hela tiden slå henne.
Det är en den dansare som rör sig över scenen som ocksåberättar den, i en voice-over påengelska, liksom all annan text i föreställningen. Dansarens text pekar utanför Handkes, och det är betecknade för hur Naharin använder sig av textmaterial här. Som han säger i programbladet angående Handke: «Det är hans negation av teatern som är intressant, den skapar en öken som är ett utmärkt rum att dansa i». Att föreställningen kallas Virus menar han är för att han vill smitta ner publiken med dansarnas rörelser. Alltsålägga sig i, beröra, skaka om. Men gäller inte detta all dans? Dans uppstår ju inte i ett tomrum, av sig själv.
Vad är det som sker dåi denna öken?
Dansarens grafiska formbarhet
Det är Kritans väg över väggen i början av föreställningen, och som återkommer gång på gång, som blir det bärande elementet i Virus. I första danssolot rör sig en kvinna från höger mot vänster, medan hon drar ett streck med en vit krita mot den svarta väggen, som framstår som en väldig svart tavla, eller ett klotterplank. Hon sträcker ut sig sakta, ritar med kritan runt sitt eget huvud, och teckningen får en mänsklig form påväggen. Ovanför planket till vänster ställer sig en manlig dansare vid en mikrofon och reciterar Handkes text. Han trär liksom på sig den kostym som står där av sig själv, och trär den av sig igen när han lämnar den positionen. Kostymen blir stående kvar. En teatereffekt, som är en artefakt, lik den dansande skulpturen från början av föreställningen. Dansarna har tunna trikåer från halsen ut på fingerspetsarna och ner till tårna, som tydligt visar fram kroppen under, vilket ger ett naket intryck, men från låren och nedåt är trikån svart. De framstår som en formbar kroppsmassa med nästan osynliga ben mot den svarta scenens bakgrund. De är böjliga, modellerade, flexibla. Alla är mycket grafiska, och fångade i en pågående rörelse. När svetten bryter genom trikån förvandlas den till en slags ny hud, när den smiter åt ännu mer runt kroppen. Dansarna framstår som inte bara avklädda fast de är klädda, de är sårbart sköra och utsatta – dessutom starka, agiterande, kämpande, självständiga.
Snart radar hälften av dansarna upp sig på scenkanten, som en vink till urpremiären i Frankfurt, och dansar istället för att tala. I en lång repetitiv sekvens gör de protesterande rörelser, där de var och en och gång på gång gör soloutfall mot publiken. Allt till häftig musik av Karni Postel. Under tiden ritas det frenetiskt med krita påväggen bakom, och ordet PLASTELINA träder fram, där bokstäverna får olika grafiska former. Återigen tolkning och illudering av det formbara och böjliga. Kanske publiken själv är formbar. Ständig tolkning är ständig transformering.
Det politiska
Hur formas egentligen en tolkning, av det vi ser och det som vi inbillar oss se, i något så abstrakt som den dans? Att Plastelina antyder Palestina, och att väggen snart börjar se ut som muren i Israel, är talande. Den började visserligen byggas året efter verkets urpremiär 2001, på Batsheva Dance Company. Men idag blir det till ett slag av protest i nutiden, där politiska slogans samsas med fragment av personliga historier. Såtransformeras Handkes material återigen till något annat.
Varje gång som dansaren uppe vid kostymen säger ett nytt utdrag ur texten, sker samma överlagring av något som pågår samtidigt nere på scenen, fullt av svävande betydelser mot textens konkreta. Ohad Naharin har tidigare gjort stycken som tematiserar individen och kollektivet, kanske för att betona konflikterna i samhället mellan den enskildes vilja och kollektivets tryck, och dess kraft. I Israel är som bekant meningarna starka och många, och samhället har starka motsättningar. Dessa gör avtryck här.
Dansens «smitta»
Trots mycket bra musikkompositioner av Karni Postel, där till exempel kyrkklockor hörs läckert långt bakom scenen i en stillsam scen, fläskas det på med nyromantikern Samuel Barbers «Adagio för stråkar»i en annan sekvens. Rörelsen blir där uppbunden kring pardansens skönhet. Det känns plumpt som förförelseknep, då musiken är sönderanvänd och påträngande i sin vilja att styra lyssnarens känslor. Men kanske detta ligger i linje med det konkreta? Att liksom «bli för mycket» retar också upp, utgör en provokation? Se här vad patetiskt det kan vara!
Här finns en nedräkning i siffror som dansarna ropar, till en startpunkt som aldrig kommer – och som återigen spelar publiken ett spratt. Allt är lika viktigt – och ingenting. Kanske kan Naharins verk beskrivas som icke-representerande, de är snarast redovisande. Som det sägs i Peter Handkes text, här finns ingenting som vi inte har sett förut. Hos Naharin mest. I sig en metakommentar eftersom detta är ett känt verk från förr.
Detta att bli medveten om sig själv – som publik – är det mycket sällan man får uppleva på stora scener i påkostade produktioner. Här har Naharin tagit till sig Handke fullt ut, medan det pågår en dans gruppvis på scenen. Texten beskriver hur publiken medvetandegörs, hur man sväljer saliv, hur man blir medveten om sina könsdelar, hur det kliar, hur man svettas, etc. Som när en yogainstruktör går igenom kroppsdelarna i en avslappningsövning. Det fungerar utmärkt.
Ohad Naharins politiska engagemang lyser igenom. Det är så uppenbart närvarande: man ser visuellt och musikaliskt underhållande dans, med fantastiska, och samordnade, knyckande rörelser, och alltid finns ett samhälle utanför som den relaterar till. (Publisert 05.11.2019)