Att hämnas eller icke

Den svarta vridscenen – en cirkelformad mur med vertikala hängande plattor med ljusstrimmor emellan – snurrar. En

sällsam ton hörs och så kommer slagen. En yxas hugg? Nej, slagen markerar stegen från Elektras hårt klampande stövlar. Rebecka Hemse gör entré på det minimala svarta podiet/scentungan, liknande det som regissören Michael Thalheimer använde i Dramatens senaste Peer Gynt 2018. Hon hukar sig tyst och stirrande i sin vita rock. Hon börjar skaka. Efter oändliga sekunder av stillhet kommer så hennes första replik: «Ensam!»

Elektra

Av Hugo von Hofmannsthal

Översättning: Ulrika Wallenström

Regi: Michael Thalheimer

Scenografi: Olaf Altmann

Kostym: Michaela Barth

Musik: Bert Wrede

Ljus: Michael Gööck

Peruk och mask: Peter Westerberg & Eva Maria Holm

Medverkande: Erik Ehn, Stina Ekblad, Electra Hallman, Thomas Hanzon, Rebecka Hemse

Dramaten, Stockholm, Stora scenen

Premiär 15 oktober 2020

Michael Thalheimers iscensättning av Hugo von Hofmannsthals avskalade version av de antika tragödernas Elektra (1903) påminner i sin stramhet om hans tre tidigare Dramatenverk, främst Peer Gynt. Samma aktörer med undantag för Electra Hallman som Chrysothemis, samma tekniska team med scenografen Olaf Altmann i spetsen. Men ack så annorlunda! Här finns ingen existentiellt sökande Peer, inga skurrila troll och nästan inga färger, bortsett från kostymerna. Thalheimer har skalat bort förtrogna och tjänstefolk i pjäsen och som vanligt strukit ned texten kraftigt. Redan Hofmannsthal tolkar Elektra som en kvinnlig Hamlet, ivrigt längtande efter att hämnas moderns mord på den döde fadern, Agamemnon, men tvekande och oförmögen att själv utföra dådet.

Rebecka Hemse som Elektra

I åttio minuter hukar, sitter eller står Rebecka Hemse på sitt podium. Först som sist måste sägas: det är en lysande rollprestation, ett genombrott som kraftfull och nyanserad tragediskådespelerska. Redan på 00-talet var Hemses insatser som Aricia (i Racines Fedra) och Ofelia pregnant individuella, men rollerna själva var begränsade. Nu har hon fått en huvudroll som helt dominerar iscensättningen och hon framträder som grov, avvisande, hämndlysten, krävande – men också som sårbar. Hennes skrik är kompromisslösa, hennes tystnad koncentrerad.

Chrsothemis, Klytaimnestra och Orestes

Också Electra Hallman som Elektras syster Chrysothemis imponerar. Hofmannsthal har gjort henne till Elektras motpart (en motsvarighet till Ismene i Sofokles Antigone). Hennes innerliga önskan är att få Elektra att uppge sitt projekt att mörda modern Klytaimnestra och hennes älskare Aigistos. Hon vill gifta sig och föda barn, om så behövs med en enkel man. Där står hon darrande och vädjande bakom Electra, kanske frysande, i sin vita underklänning. När Orestes senare hävdas vara död vägrar hon bli Elektras medbrottsling.

Sällan klingar de hofmannsthalska verserna i Ulrika Wallenströms texttrogna översättning lika vackert som i Klytaimnestras (Stina Ekblad) långa härsklystna tal till dottern, vilken stillsamt ger henne status av gudinna. Ekblad, som ibland beskrivits som sval, men ofta ådagalägger såväl innerlig värme som humor och distans i sina diktläsningar, visar här en ny stämma i sitt register: den grymma oförsonliga modersgestalten. Hennes svarta peruk och ännu svartare glänsande aftonklänning med släp, som röjer en kraftfullt röd underkjol (kostym: Michaela Barth), passar utmärkt till rollen.

Erik Ehn, däremot, har som Orestes iförts dammigt gråbruna vandrarkläder. Hans prestation är lika koncentrerat kraftfull som Hemses och hans «Nej!» inför sitt existentiella öde lika skrämmande som hennes. Möjligen är det en dramaturgisk svaghet att texten nedstrukits, så att blott några minuter går mellan hans bud om Orestes död och hans bekännelse att han själv är den ivrigt väntade brodern. Poängen är att de båda syskonen – i motsats till vad fallet är hos Aiskhylos – inte känner igen varandra. Denne Orestes har förväntat sig en Elektra med annan höghet och resning än vad denna av hämndlystnad vanställda gestalt kan uppvisa och hon vill inte omfamna brodern av misstro.

Den döde faderns blick

Den dominerande blicken är faderns. För sitt inre öga ser Elektra Agamemnon och känner hans krav. Läsaren av dramat kan fråga sig om inte de övriga personerna alla kan ses som projektioner av Elektra. På scenen är det naturligtvis annorlunda, men medaktörernas korta uppträdanden på podiet bakom henne, eller i Orestes fall vid hennes sida, kan naturligtvis föra tankarna i liknande riktning. Hofmanssthal var troende katolik – många har påtalat de gammaltestamentliga dragen i texten – men Thalheimer fullföljer knappast en sådan tankegång. Elektra skriker ut att det finns inga gudar, men visar strax därefter att så är fallet, om än på ett oväntat sätt. Både hon och Orestes är styrda av krafter större än dem själva, krafter som de delvis känner sig främmande inför, men dessa krafter tycks ligga under eller bakom deras medvetna jag, inte ovan. De blir sina egna dubbelgångare.

Expressionistisk pjästolkning

Av den symbolistiska skönandlighet som en gång troligtvis präglade Gertrud Eysoldts och Harriet Bosses lovprisade tolkningar av rollen märks här föga. Michael Gööcks ljussättning är expressionistisk: Elektras ansikte får ibland ett grönaktigt skimmer och gestalter belyses underifrån, eller i sneda vinklar. Ibland syns de i ljusstrimmorna mellan de svarta hängande väggarna efter sortin.

Thomas Hanzon i lilatonad morgonrock och vita kalsonger framträder i en kort scen som Aigistos innan vi hör Klytaimnestras och hans dödsskrik sedan Orestes mördat dem bakom scenen. Denne Aigistos är intressant nog mera dekadent älskare än våldsam härskare.

«Sjuklig» sensualism eller djup?

Elektras «sjukliga och brutala sensualism» och «andra verks frivola lystenhet» var argument för salig Per Hallström när han underkände Hofmannsthals kandidatur till Nobelpriset. Inte heller Freuds tankar om Elektrakomplexet, vilka Hofmannsthal säkert kände till, fångar det djup som sekelskiftsdiktaren lagt in i den antika gestalten.

När Chrysothemis gör entré i slutscenen i en nu nedblodad klänning och jublande berättar om folkets glädje efter Orestes välkomna dåd, hävdar Elektra att nu återstår blott tigandet och dansen och faller framstupa, medan systern ropar på Orestes och ridån går ned.

Först som sist måste alltså sägas: det är en lysande rollprestation! (Publisert 30.10.2020).