Jag förstår inte att teatern stirrar på sin egen navel då världen brinner»

sa Ariane Mnouchkine en tidig morgon över en kopp kaffe hemma hos sig.

AV JOHANNA ENCKELL

Visst, det är ofattbart för någon som alltid följt engagemangets etik. Under ett halvt sekel har hon belyst politiska omvälvningar, folkmord, maktkamp och flyktingars överlevnadsstrategier med sin teater. Och personligen gripit in, skyddat flyktingar, organiserat hungersstrejk efter massakern i Srebrenitza 1995, inbjudit tjetjenska artister då de hade det som värst och…listan kunde bli mycket lång.
Ariane är också förankrad i en fransk tradition som går tillbaka på Jacques Copeau och hans legendariska teater Vieux-Colombier från 1920. Med sin teatersyn styrd av etiska och konstnärliga kriterier höll Copeau stånd mot den kommersiella boulevardteatern. Ur Vieux-Colombier utgick Louis Jouvet och Charles Dullin med samma inriktning. I nästa generation var det Jean Vilar som kämpade för sin kulturellt högtstående folkteater TNP och Ariane tog över föregångarnas utmaningar. Född 1939 grundade hon 1959 som studerande på Sorbonne en egen teatergrupp ATEP (L’Atelier Théâtral des Etudiants de Paris) och får nu efter sina femtio furiöst verksamma år inom teatern motta Ibsenpriset 2009 i Oslo.

Théâtre du Soleil
1960 inbjöd Ariane Sartre, engagemangets stora filosof, att föreläsa på Sorbonne. Ämnet var en jämförelse mellan Brechts episka teater och hans egen dramatiska, engagerade teater. Även om Sartre inte gick med på den episka metoden anslöt han sig för övrigt till Brecht. Och han underströk att den som ville göra bra teater gjorde klokt i att hålla sig långt från Paris «infekterade borgerliga teaterghetto» – ett råd som Ariane lade på minnet.
Kollektivet Théâtre du Soleil som bildades kring Ariane 1964 var ett barn av sin tid. Man spelade i förorter, på landsorten, i fabriker, på cirkusarenor och åstadkom skådespel enligt det kollektiva skrivandets metod. Den första var les Clowns spelad i Avignon 1969, året efter den missriktade demonstrationen mot Jean Vilar under festivalen 1968. Djupt chockerad över vad som hänt tackade Ariane ja på Vilars inbjudan. Resultatet blev betagande. De sorgsna clownerna införde en bestående komponent i Arianes gestaltningar. Successivt skulle hon uppfinna nya, aldrig förr sedda fusioner mellan en roll och den tragiska eller den komiska clownen.
Théâtre du Soleils stora genombrott kom med revolutionsdramat 1789 som hade premiär på Piccolo Teatro i Milano 1970. Efter framgången gick staden Paris med på att la Cartoucherie skulle få bli kollektivets framtida hemvist och redan på vårvintern kunde man hålla nypremiär i den gamla patronfabriken mitt ute i Vincennesskogen – där teatern finns än i dag.
Genomslagskraften av 1789 var enorm. Här återberättades den franska revolutionens första, hoppfulla skede av en skara skådespelare, som själva helt nyligen varit engagerade i en samhällelig förnyelseprocess, 68-rörelsen. Två år senare följde 1793 som en reflektion över det sista skedets skräckvälde.
Nästa stora satsning l’Age d’or eller Guld­åldern, som den ironiska titeln lydde, skulle genom ett commedia dell’arte-scenario berätta om nutiden, något Copeau önskat göra men aldrig gjort. Före­ställningen skulle bestå av scener ur franskt vardagsliv, varför skådespelarna skickades ut att forska och intervjua. Den italienska komedins typgalleri förenad med orientalisk berättarkonst skulle ta död på psykologiserandet. Arleccino blev en algerisk invandrare och Pantalone en fastighetsmäklare osv. Erhard Stiefel tillkallades för att skapa masker. I Cartou­cheriets hangarliknade utrymme formade scenografen Guy-Claude François ett vid­sträckt landskap av kullar och dalar där publik och skådespelare fick tumla om tillsammans. Arbetet var omfattande på alla fronter, man repeterade i nitton månader – och teatern blev skuldsatt upp över öronen. Premiären 1975, som kallades «ett första utkast» blev naturligtvis glänsande, men en del av skådespelarna hade fått nog och gav sig iväg för att starta eget.
Sjuttiotalet med sin högerpolitik var en hård tid för kulturen. Ariane föreslog den resterande ensemblen att göra en film om Molière som skulle skildra konstnärens kamp med makthavarna. Igen en gång började man från noll med ett helt nytt, tidsslukande projekt. Resultatet blev som vanligt imponerande. Efter filmarbetet fortsatte man på samma tema med ett skådespel baserat på Klaus Manns roman Mephisto. Men vinklingen var nu farligare. Det handlade om konstnären som redskap för en ond maktstruktur. Efter den sista föreställningen i 1980 upplöstes gruppen till följd av teaterns ohållbara ekonomi. Men se, räddningen var nära! 1981 blev François Mitterrand Frankrikes president under vänsterns jubel och Jack Lang gick till verket som kulturminister. Théâtre du Soleils budget fördubblades och skulderna betalades.

Shakespeare-krönike
Nu behövdes en ny start. Det kollektiva skrivandet kändes förbrukat, och efter ett filmmanuskript och en dramatisering visste Ariane att hon inte ville ägna sin tid åt skrivarbete. Istället skulle hennes nära vän, författaren och litteraturforskaren Hélène Cixous axla skrivandet och dessutom vara Arianes ständiga samtalspartner och rådgivare. Båda var sedan sextiotalet djupt engagerade i världspolitiken och i kvinnors medverkan i samhället.
Under sin första resa i Fjärran Östern 1963 besökte Ariane Kambodja och hade ända sedan dess haft i tankarna att sceniskt berätta landets historia. Efter de röda khmerernas massaker på det egna folket (1970 –75) kändes projektet mer angeläget än någonsin. Det var en svår uppgift och därför skulle hela teatern gå i lära hos Shakespeare, som visste hur man ger en dramatisk form åt det värsta i mänsklighetens historia. Entusiasmen var stor i den på nytt konstituerade teaterfamiljen, och i sina ögonblick av megalomani planerade man tolv skådespel i följd. Antalet reducerades till sex, varav tre uppsättningar slutligen realiserades: Rikard II, Trettondagsafton och första delen av Henrik IV.
Det var Jean Vilar som upptäckte Rikard II åt fransmännen. Han regisserade dramat under «Konstveckan» i Avignon 1947 med sig själv i titelrollen. Sedan var det Patrice Chéreau som 1970 i likhet med Vilar både stod för huvudrollen och regin. 1981 följde Arianes tolkning. Dessa tre franska regissörer har genom sina epokgörande uppsättningar envist pekat ut undantaget bland krönikespelens blodtörstiga härskarporträtt: Rikard II, en vankelmodig och djupt poetisk natur. I Arianes version fick Georges Bigot ge denna avvikande kung hans drag av utsatthet. En skör gestalt. Ett rö i historiens vind. En sorgsen clown.
Med shakespearesviten utformade Guy-Claude François en bestående grund för scen och salong: en vidsträckt, kvadratisk scen framför en brant stigande åskådarläktare. Strukturen inbjöd till en kärleksritual som skulle upprepas efter varje föreställning – skådespelarna rusar över hela scenbredden mot publiken som stående svarar med applåder och med röstresurser ur bukens djup. Över scenen svävar det genomlysta vita silkestaket med sitt japaniserande skriftmönster, ett signum för teatern asiatiska tillhörighet. Detsamma gäller bryggorna för skådespelarnas entréer och sortier. Förutom François och Stiefel hade Ariane fått sin tredje musketör, kompositören-musikern Jean-Jacques Lemêtre som hädanefter hanterar sina exotiska musikinstrument i en särskild inhägnad vid sidan av scenen.
Arianes geniala grepp i krönikespelet var att ge de medeltida brittiska riddarna drag av samurajer och japansk teater­konst: den rusande flockrörelsen, de höga hoppen, de vitsminkade, orörliga ansiktena vända ut mot publiken. På så sätt fjärmade hon utan pardon det alltför välbekanta i den anglosaxiska stilen men smög in ett hittills oupptäckt frändskap: kungarna och riddarna på den isolerade brittiska ön var krigiska och arkaiska precis som de samtida samurajerna, och stod liksom dessa näst intill gudarna.
Sommaren 1982 kunde Théâtre du Soleil presentera både Rikard II och Trettondagsafton som öppningsprogram för festivalen i Avignon. Och 1984 då teatern firade sitt tjugoårsjubileum i hägnet av påvepalatset, visades alla tre planerade skådespel.

Sihanouk
Under tiden hade Hélène Cixous skrivit ett verk av shakespearanska mått som spände över två epoker, vardera drygt fyra timmar. Titelns längd motsvarade det imponerande innehållet: L’Histoire terrible mais inachevée de Norodom Sihanouk, roi du Cambodge (Den gruvliga men oavslutade historien om Norodom Sihanouk, kung av Kambodja). Den första epoken går i ett flyt från år 1955 fram till 1970. Den andra berättar om de röda khmerernas regim. Titelrollen Norodom Sihanouk spelas genomgående av Georges Bigot, den här gången fusionerad med den komiska clownen.
Högt uppe vid takfästet ringlade sig en oändlig rad av dockor. Deras mångfald av uppspärrade ögonpar stirrade ner över publiken som en påminnelse om de miljontals människor som mördats i Kambodja. En fråga inställde sig. Vilket formspråk skulle Ariane använda för att fjärma en verklighet som den här gången var asiatisk? Lösningen blev också nu både ny, djärv och exakt: naturligtvis Tintin och därmed seriemagasinens formvärld. Det var ju Tintin som gett alla franska barn en första orientering i exotiska, långt borta belägna länder. Den gruvliga historien rullades sålunda upp i korta scener som påminde om seriernas bildrutor. Det mest originella var skådespelarnas makeup som återgav seriefigurernas defekter. Ansiktena uppvisade godtyckliga röda streck som då serieteckningens färgsättning fallit lite på sidan om den ritade konturen och munnarna blivit svarta av trycksvärta.
Ariane och Hélène sökte länge efter ett tillfälle att skapa en kvinnlig huvudroll. Det lyckades äntligen i samband med Atridernas destruktiva familjehistoria. För att kunna berätta den i en kronologisk ordning fick den «moderna» tragöden Euripides inleda med Ifigenia i Aulis och den arkaiska Orestien av Aiskylos följa därefter. På så sätt uppstod en genomgående kvinnoroll – Klytaimnestra. Traditionellt har hon beskrivits som ett monster. Men i denna version är hon framför allt en mor som sårats i sin ömtåligaste punkt: barnet. Hennes dotter Ifigenia offras för faderns, Agamemnons krigslyckas skull. Istället är det Agamemnon som gradvis förvandlas till ett monster med ansiktet slutligen förvridet i en stelnad grimas, en indisk Kathakalimask. Åter en överraskande clown­variant.
Genom Atriderna flyter för övrigt män och kvinnor samman i de dansande körerna. I kvinnokören dansar barbariska kvinnor med höga virila hopp – som om de vore män, medan gubbkören dansar ängsligt – som om de vore kvinnor. Men poängen är att båda körerna är en förrädisk blandning av båda könen. Den tredelade familjetragedins premiärer inföll 1990, 1991 och 1992.
 
«Karavanhärberget»
Parhästarna Mnouchkine-Cixous tog efter sin kambodjanska krönika itu med India­den (L’Indiade ou L’Inde de leurs rêves) med premiär 1987. Den berättade om Indiens kris och tudelning ur vilken Pakistan upp­stod. En höjdpunkt bland Hélènes skådespel var La ville parjure ou le réveil des Erinyes (Staden som begick mened eller Erinyernas uppvaknande). I Aiskylos högstämda tragediform gestaltades den aktuella skandalen med aids-smittat blod som förorsakade ett tusental dödsoffer. Den spelades i Avignon 1994 samtidigt med Tartuffe som blivit en sanslöst rolig kvinnopjäs utan att avvika en tum från Molières text, bara pepprad med intelligenta associationer från öst såväl som från väst. Kvinnorna reder lugnt upp det som männen med sitt fundamentalistiska hysteri ställt till med. Och oförskämt rolig är nunnornas eller mor Pernelles clowntrio!
1999 uppfann Ariane en sällsam form av dockteater baserad på Hélènes Tam­bours sur la digue (Trummor på vallgraven) som berättar om översvämningar i Kina och hur befolkninen fåfängt kämpar mot både myndigheter och naturkrafter. Speltekniken följer japansk bunraku men det orginella är att skådespelare agerar både som dockor och som svartklädda dock­spelare. Den smärtsamt vackra uppsättningen har kultförklarats av dockteaterfolket.
För sina två senaste uppsättningar Le Dernier Caravansérail 2004 och Éphémères 2006 har Théâtre du Soleil återtagit sin ursprungliga metod – det kollektiva skrivandet – som utan tvivel lämpar sig bäst intervjusamanhang. «Det sista karavanhärberget» är ett kollage av berättelser insamlat blant flyktningar i Sangatte, Röda korsets beryktade, numera riuvne läger. «Förgängligheter» årerger i 29 fragment människors ömma minnen och svåra stunder ända sen 1940-talet.