KOMMENTAR: SVANTE AULIS LÖWENBORG
Debatten kring kulturpolitiken är intensiv i Sverige, kanske framför allt för på att den nuvarande högerregeringen vill omskapa samhället på så många områden som möjligt. Många reformer har väckt starkt motstånd hos både opposition och medborgare. Misstanken är stor att högern nu vill omstrukturera kulturpolitiken så att den anpassas till marknaden. Den så kallade Skuggutredningen har tagit form, på initiativ av några av landets konstnärer, där den som vill fått formulera sin vision av kulturpolitikens inriktning. Även denna «utredning» har lämnats över till kulturministern. Det har också förekommit en del turbulens då flera av kulturutredningens medarbetare hoppat av.
Kulturutredningen har inte fått utrymme till förslag som ökar statens utgifter. De ska rymmas inom nuvarande budget. Det största förslaget är därför byråkratiskt. Tre stora statliga verk ska ersätta de 24 myndigheter som idag förvaltar den statliga kulturen. Ett verk ska ha hand om arkiv och bevarande, ett ska hantera kulturarv och museiverksamhet, medan det tredje ska hantera kulturstöden, det vill säga Statens kulturråd i helt ny form. Pengarna ska inte längre fördelas direkt till teatrar, museer eller musikorganisationer, de ska läggas i så kallade portföljer som hanteras av regionerna i Sverige. Portföljerna förhandlas fram i diskussion med Statens kulturråd, och regionernas olika behov ska tillvaratas. Pengarna kan sedan hanteras fritt. Tanken är att besluten flyttas närmare medborgarna vilka ges större möjligheter att påverka kulturen.
Samtidigt vill man bygga statliga kolosser. De myndigheter som har ansvar för stöd till enskilda konstnärer, Konstnärsnämnden och Författarfonden, kommer att uppgå i det nya Statens kulturråd. Det blir en maktkoncentration till en myndighet som både kommer att fördela stöden till enskilda konstnärer men även till fria grupper inom dans, musik och teater. Kulturrådets huvudsakliga arbetsuppgifter, att analysera förutsättningarna för och fördela stöd till kulturens alla områden, försvinner.
Fördelen med dagens system är att det finns så många olika fonder och stödgivare att söka medel från att det ger större chans till genomförande av olika projekt. Får man inte stöd från en instans så finns det andra. En koncentration på några få skulle göra det svårare för konstnärer att få stöd. Där försvinner med andra ord en del av den konstnärliga frihet som i utredningen är en av de viktigaste målen.
Det finns i små samhällen som det svenska alltid nätverk och organisationer som riskerar att korrumperas. Om flera av dem försvinner ställs ännu högre krav på opartiskhet hos de som finns kvar. Och då behövs verkligen en kvalitetsdiskussion. Men begreppet kvalitet är något som kulturutredningen inte alls vill befatta sig med. Man anser att kvalitet «hittills aldrig kunnat definieras.» Det är en hisnande slutsats. Istället för att föra en diskussion om kvalitet bidrar man till att relativisera konstens betydelse. Det konsten är starkt beroende av är ju en kvalitetsdiskussion för att över huvud taget vara något annat än en konsumtionsvara. Det blir upp till varje enskild tjänsteman, politiker eller konstnärligt sakkunnig att subjektivt definiera kvaliteterna hos de enskilda konstnärerna, grupperna eller institutionerna, för att sedan dela ut pengar. Eller snarare: det blir upp till konstnärerna själva att hävda sin kvalitet på marknaden.
Tankarna om samarbeten mellan kultur och näringsliv, samt om kulturellt företagande och entreprenörsskap, ägnas ett stort utrymme i utredningen. Trots att behovet är mycket stort att öka anslagen till konstnärerna, som anses ha för låga ersättningar, föreslås inte detta i motiveringen att utredningen inte får öka statens utgifter. Slutsatserna är att kulturlivet och de olika konstnärliga utbildningarna måste anpassas till det moderna samhället. Man vill med det utforma en politik som gör att kulturen får en starkare roll i alla sektorer. Ja, man talar om att gå från en sektorsindelad kulturpolitik till en mer aspektbetonad. Kulturen blir till en aspekt i all samhällelig verksamhet. Med andra ord betonas nyttan med kulturens roll. Kulturen ska bli en del av en hållbar utveckling (berekraft, eller sustainable development) på miljöns, ekonomins och det socialas områden.
Med tanke på att man vill utlokalisera de statliga pengarna till regionerna så är teatergruppen Institutets fall intressant (se egen artikel). De kan med utredningens ordval ses som innovativa entreprenörer inom scenkonsten. Risken för att klåfingriga kommunal- och regionpolitiker vill stoppa sådan undersökande verksamhet är ändå stor när regionerna ska förena otydliga kulturpolitiska mål om kulturell mångfald med målen för hållbar utveckling. Kontroversiell scenkonst kommer fortsatt att hamna på statens bord, för att staten fortsatt har möjlighet att stödja den. Men den fortsätter då vara underfinansierad från region och kommun.
Jag är rädd att konsten i detta förslag till ny kulturpolitik blir till ett instrument i en produktion av ett allmänt kulturellt, kreativt flöde på en marknad. Staten och kapitalet sitter i samma båt sjöng rockbandet Blå tåget på 70-talet. Det är sannare idag än någonsin, särskilt med tanke på finanskrisen. Varje konstverk blir till en vara, och efterfrågan styr produktionen. Staten, regionen eller kommunen agerar beställare, och konstnärerna får finna sig i att leverera. Varje medborgare ska också kunna bli en aktör när det gäller kulturproduktion. Det låter demokratiskt, och är väl en av orsakerna till att kvalitet inte diskuteras. Det är som en gammal god kommunistisk slogan: kultur till var och en efter dens behov, kultur av var och en efter dens förmåga.
Se också: www.skuggutredningen.se
www.sou.gov.se/kulturutredningen.
Jacob Hirdwall: «Att göra det osynliga synligt», Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift 3-4/2008